I Trolldoms processerna i Sverige I BENGTANKARLOO I
*
SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FOR RATTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OFIN
i/; •> '' ■•.•■‘V ' »•- ^. i rj ■i . ■i 1 * • > i.'-. * ■ t - --; • * ►s/' •* ^ I . N. r -• r. ^ Jl . J T»*- . f '-'■Vk^S i *\ ••,. ?;! \ * • :••{ I »* r -}■' ■: • i' 4 ■ I . r ": ■^.4 - .♦ .1 ; ' T'-
SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FOR RATTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OFIN SERIENI • • RATTSHISTORISKT BIBLIOTEK TRETTIOSJÄTTE BANDET NERENIUS & SANTERUSFÖRLAGAB, STOCKHOLM I DISTRIBLTRIN
- V • r i ^4T •* •*♦. ;i 4 ■» >“■ • - r‘ ;:r,, ■c
Trolldomsprocesserna i Sverige BENGTANKARLOO With an English summary Andra upplagan med efterskrift NERENIUS&: SANTÉRUS FÖRLAGAB, STOCKHOLM I DISTRIBUTION
ISBN 91-85190-25-X ISSN 0534-2724 Andra tryckningen av andra upplagan Tryck: Bloms i Lund Tryckeri AB, Lund 1996 Den på tredje sidan avbildade medaljen över Johan Stiernhöök är slagen av Svenska Akademien 1837. Den är graverad av C. M. Mellgren.
Innehåll 9 Förord 1. Inledning 1.1. Forskningsläget 1.2. Frågeställningar och källmaterial 2. Processer före 1668 2.1. Medeltidens trolldom 2.1.1. Trolldom i de germanska rättskällorna utanför Norden 2.1.2. Trolldom i de svenska medeltidslagarna 2.1.3. Kyrklig aktivitet under senmedeltiden 2.2. 1500-talets trolldom 2.2.1. Utbredning 2.2.2. Arter 2.2.3. Den nya tron och den gamla trolldomen 2.3. Den svenska trolldomsprocessen under internationell påverkan . . 2.3.1. Rättsbruk på kontinenten 2.3.2. Främmande inslag i den svenska 1500-talsprocessen 2.3.3. Tortyr av vittnen 2.3.4. Tortyr och vattenprov i de småländska processerna 2.3.5. 1610-talets processer i Östergötland 2.3.6. Tortyr efter sanktion från KM eller hovrätt 2.3.7. Utvecklingen på 1600-talet. Nya metoder ersätter tortyren . . . . 2.3.8. Teoretiska ställningstaganden till tortyr 2.4. Den kyrkliga bestraffningen av trolldom och vidskepelse 2.4.1. Bakgrunden 2.4.2. Kyrkostraffen 2.4.2.1. Kyrkostraff utdömda i världslig rätt 2.4. 2.2. Kyrkostraff utdömda i domkapitlen 2.5. Samarbetet mellan stat och kyrka i trolldomsmålen 2.6. 1600-talslitteratur om trolldom 2.6.1. Arbeten av 1600-talets äldre teologer 2.6.2. Akademiska skrifter om trolldom och magi 3. De stora processerna 1668 3.1. Dalarna 3.2. Hälsingland 3.3. Den stora norrlandskommissionen 3.4. Den delade norrlandskommissionen 11 11 22 29 29 29 31 37 43 43 46 52 60 60 63 65 67 70 72 73 74 76 76 79 82 85 90 100 102 109 1677. Kronologisk del 113 113 132 153 175 7
178 3.4.1. Gästrikland 3.4.2. Ångermanland 3.5. Uppland och Västmanland 3.6. Stockholm 4. De stora processerna 1668—1677. Systematisk del 4.1. Brottet 4.1.1. Blåkulla 4.1.2. Bamaförandet 4.1.3. Maleficium 4.2.Rättsfrågor 4.2.1. Kontinental doktrin 4.2.2. Det svenska rättsläget 4.2.2.1. Deliktet 4.2.2.2. Uppsåtet 4.2.2.3. Bevisningen 4.2.3. Förfarandet 4.2.3.1. Förhör och vittnesmål 4.2.3.2. Tortyr 4.3. Sociala och ekonomiska faktorer 4.3.1. De anklagade 4.3.1.1. Frågeställningar 4.3.1.2. Aldersuppgifternas tillförlitlighet 4.3.1.3. Könsfördelningen 4.3.1.4. Åldersfördelningen 4.3.1.5. Civilståndsfördelningen 4.3.1.6. Släktskap 4.3.1.7. Sociala skillnader 4.3.2.Vittnena 4.3.2.1. Barnen 4.3.2.2. Complices 4.4. Lokala faktorer 4.4.1. Spridningen 4.4.1.1. Visgossama 4.4.1.2. Fattigimigrationen 4.4.1.3. De militära rustningarna 4.4.2.Opinionen 4.4.2.1. Allmänheten .4.2.2. Prästerna 5. Summary Bilaga Källor och litteratur Förkortningar 184 188 194 215 215 217 224 227 231 231 233 235 238 241 246 249 256 263 263 263 267 269 271 273 275 277 286 286 295 300 300 307 308 309 310 310 314 324 340 344 355 8
Förord Professor Jerker Rosén har varit min lärare. På senare år har också professor Henrik Sandblad nära och intresserat följt mitt arbete. Sakliga och tekniska problem i avhandlingen har jag haft förmånen få diskutera med f. universitetskanslern Arthur Thomson, professorerna Tore Dalenius, Åke Holmbäck, Hugh R. Trevor-Roper och Per-Edwin Wallén samt docenterna Göran Rystad och Eva österberg. Medlemmar av professor Roséns högre seminarium har också bidragit med synpunkter. Sammanfattningen har översatts till engelska av Mr Kevin Benn, M. A. Fru Monika Lindén har lämnat ovärderlig hjälp vid sammanställningen av manuskriptet. Anslag har lämnats av Kungl. Humanistiska Vetenskapssamfundet i Lund, Harry Axelson lohnsons fond för rättsvetenskaplig forskning samt Institutet för rättshistorisk forskning, grundat av Gustav och Karin Olin. Under min studietid har mina föräldrar och sedermera min hustru och dotter med dåd och uppmuntran stött mitt arbete. Till alla dessa frambär jag mitt varma tack. Lund i december 1971 Bengt Ankarloo 9
Förord till andra upplagan Denna nya upplaga är ett omtryck av den ursprungliga texten utan ändringar. Boken återspeglar det forskningsläge, somförelåg mot 60-talets slut och somi allt väsentligt etablerats redan vid sekelskiftet. De nya ansatser till socialhistoriska och hermeneutiska angreppssätt som återfinns i kapitlet 4 fick sitt genombrott i den internationella häxforskningen först under 70-talet. De viktigaste resultaten av denna nya forskning redovisas i en efterskrift. Institutet för rättshistorisk forskning, i vars skriftserie Rättshistoriskt bibliotek boken ingår, stod sommaren 1984 som värd för ett internationellt symposium, där denna nya forskning blev föremål för komparation och sammanfattning i ett nordiskt och allmäneuropeiskt perspektiv. Rapporterna från det symposiet avses bli tryckta i institutets serie Rättshistoriska studier. Lund i december 1984 Bengt Ankarloo 10
1. Inledning 1.1. Forskningsläget Den äldsta historiska litteraturen om trolldomsprocesserna är en produkt av rationalismens och upplysningens genombrott på 1700-talet. Författare sådana som Thomasius och Hutchinson är ute efter att ge ett grundskott åt trolldomsideologin och göra slut på alla förföljelser.^ De uppfattar processerna som en monstruös skapelse av en totalitär kyrka och en oupplyst statsmakt, där sadism, girighet och obskurantism är de viktigaste motiven. Denna rationalistiska och moraliserande historieskrivning har åtskilligt gemensamt med de fackhistoriska undersökningar, som under 1800-talet publicerades framför allt i Tyskland och Frankrike. Viktigast bland dessa är otvivelaktigt WG Soldans brett upplagda arbete.^ Han spårar trolldomens ursprung över och bortom medeltiden till den orientaliska och grekiskromerska antiken.^ Vidare ger han den första sammanfattande framställningen av samtliga europeiska processer, ehuru tyngdpunkten ligger på de tyska. Arbetets senare, delvis starkt överarbetade upplagor, är alltjämt ganska flitigt brukade.^ Soldans material är en brokig och okritisk blandning av primärkällor, krönikor, kultur- och lokalhistoriska framställningar av växlande kvalitet. En lång rad rena faktauppgifter har därför måst korrigeras i senare forskning. Han uppger t. ex., att under tioårsperioden 1562—72 491 personer anklagats i Luzern och att 62 av dessa avrättats."* Det har senare påvisats, att siffran 491 avser anklagade i alla brottskategorier. För trolldom misstänkta var bara 18, av vilka 9 dödsdömdes.® Om de svenska processerna i Mora berättar han, att 84 vuxna och 15 bam gick i lågorna.® 1 C Thomasius, Kurze Lehr-Sätze von dem Laster der Zauberei (1704). F Hutchinson, An Historical Essay Concerning Witchcraft (1718). 2 Geschichte der Hexenprozesse aus den Quellen dargestellt (1843). 3 Soldan-Heppe, Geschichte der Hexenprozesse (1880), bearbetad och på nytt utgiven av Max Bauer (1912), till vilken tredje upplaga hänvisningarna här sker. ^ Soldan-Heppe II, s 140. J Schacher, Das He.xenwesen im Kanton Luzern (1947), s xii f. —Genomgående synes de äldre uppgifterna om antalet offer för processerna vara starkt överdrivna. 90.000 var en ganska allmänt anförd siffra på antalet avrättade i Storbritannien, tills C L Ewen 1929 efter noggranna källstudier kunde konstatera, att ”less than a thousand persons were executed for witchcraft in England.” Nedan s 17 not 26 a.a., s 112. Soldan-Heppe II, s 173. —Det är både lärorikt och nedslående att iaktta, hur denna typ av uppgifter genom sin skenbara precision biter sig fast i litteraturen. Kunskapen om de svenska processerna spreds redan i samtiden på den kontinentala marknaden genom översättningar av Mora-kyrkoherden Skragges ögonvittnesskildring. Hans relation översattes 1670 till holländska under titeln Translaet uyt het sweets. 6 11
I verkligheten halshöggs 21, varav 15 från Mora, samtliga vuxnaJ Det är således förknippat med betydande faror att ensidigt begagna hans kvantitativa och regionala uppgifter, att hos honom söka svar på frågan: var och när pågick processerna med störst intensitet. Soldan är den förste som försökt ge en sammanfattande och uttömmande förklaring till de europeiska processerna. Han utgår från tesen, att människan allmänt psykologiskt är disponerad för att tro på inflytandet från högre makter. Likväl avvisar han universella teorier. Även om man medger en sådan psykologisk nödvändighet, måste man fråga sig, varför trolldomstron tog sig så egenartade, delvis bisarra former som den europeiska. Det kan bara förklaras historiskt.® Och han anger tre faktorer (Potenzen), som i samverkan kan betraktas inte bara som en nödvändig utan också tillräcklig förutsättning för processerna: (1) den härskande djävuls- och demontron, (2) förändringarna i det processuella bevisförfarandet och (3) bruket av tortyr liksom hela uppläggningen av häxprocessen. Förklaringar utifrån liknande ideologiska och institutionella faktorer skulle komma att dominera den vetenskapliga debatten långt in på 1900-talet. Det var därvid den idéhistoriska utvecklingen, särskilt under medeltiden, som närmast blev föremål för studium och presentation av två källkritiskt skolade fackhistoriker, amerikanen H C Lea och tysken Joseph Hansen. Lea studerade den medeltida inkvisitionen och kom i samband därmed in 9 zijnde getrocken uyt het prothocol, welke de koninghlicke commissarien gehouden hebben. . . (Collijn I, sp 623). Därifrån skedde en överflyttning till tyska (Collijn, ibid.): Ausfiihrlicher Bericht etc., som samma år infördes i Diarium Europaeum XX, det stora trycket till frankfurtmässan, och senare i flera liknande tyska publikationer, t. ex Theatrum Europaeum X (Frankfurt/M. 1677) och E G Heppel, Relationes Curiosae V' (Hamburg 1691). En engelsk översättning, An .Account of what happened in Sweden . . ., likaledes från holländskan, gjordes av E Horneck 1682, och fogades till en upplaga s. å. av Glanvils berömda Sadducismus Triumphatus, vilken den därefter följde genom år och nytryck. I Skottland övertogs den i G Sinclair, Satans invisible world discovered (Edinburgh 1685), i .Amerika av Cotton Mather i Memorable Providences Relating to Witchcrafts and Possessions (Boston 1689). Den engelska översättningen begagnades slutligen av B Bekker, De Betoverde Weereld (Amsterdam 1691—93; del IV cap. 29) och översattes med detta vida spridda verk åter till tyska (1693), engelska (1695) samt (1694) till franska. Redan i den första holländska versionen är uppgifterna avsiktligt eller genom missförstånd felaktiga och överdrivna. Därefter varierar de på den höga nivån och begagnas, fortfarande med växlande akribi, i moderna framställningar. Soldan har troligen sina uppgifter från Bekker. M Murray (jfr nedan not 14) använder Horneck för sina talrika hänvisningar till de svenska processerna. Genom dessa välkända verk har de felaktiga uppgifterna på nytt fått allmän spridning. Se t. ex. Robbins, The Encyclopedia of Witchcraft (1960), s 348. Jacobsen, Danske Domme (1966), s 195. Skragges relation i Mora kyrkobok trycktes däremot på svenska först på 1820-talet i Kröningssvärds aktpublikation från processerna i Dalarna. Blåkulle-Färderna III, s 47 ff. Nedan s 126. 8 Soldan-Heppe II s 385. ö ibid. I, s 444 f. 12
på häxprocessernas framväxt i Sydeuropa och inkvisitorernas teoretiska och praktiska befattning med dem. Han påvisade därvid hur trolldomen gradvis kom att tolkas som en ny form av kätteri (nova illa haeresis), jämförbar med den som omfattats av de undertryckta sekterna katharer, valdensare, albigenser etc. Ideologin kom därigenom att grundläggas och systematiseras av inkvisitorerna, dominikanema.^” Det är denna systematiserade ideologi Hansen i Leas efterföljd beskriver och dokumenterar.^^ Trolldomsprocesserna framstod därmed som en väsentligen medeltida företeelse. Malleus Maleficarum, framlagd på 1480-talet som den sista stora sammanfattningen av inkvisitorernas teorier, blev bestämmande för en praxis, som fortsatte under ytterligare ett par sekel. Det är således den teologiska och juridiska doktrinen sådan den framställts i Malleus, som frambringar de följande processerna. I doktrinen fanns en sorts inbyggd automatik: genom bruket av tortyr tvingades de misstänkta bekänna de imaginära brotten, och varje ny bekännelse togs som bevis på att brottet var verkligt och vida utbrett.^“ Ännu var man emellertid ganska okunnig om hur processerna faktiskt gestakade sig: antalet offer, utbredning, praktiken contra teorin. Teorin kände man däremot till i princip. Den var lättåtkomlig i tryckta handböcker och traktater. Det var alltså inte bara tidstypiskt utan också till följd av forskningsläget, när kausalsammanhangen beskrevs från idéhistoriska utgångspunkter. En annan följd av denna ensidiga inriktning var, att de folkliga inslagen, etnografernas stoff, kom att skjutas i bakgrunden. Ideologin var ju väsentligen en skapelse av inkvisitorerna, även om man medgav, att folkliga föreställningar påverkat eller blivit inarbetade i lärobyggnaden. Detta material var emellertid också av källkritiska skäl svåråtkomligt. Eftersom de flesta bekännelserna avlagts under tortyr, kunde man a priori beteckna dem mer som ett uttryck för undersökningsdomarens demonologiska lärdom än för vittnenas och de anklagades vardagliga tro.^^ Det var därför också med stor och berättigad misstänksamhet historikerna bemötte en skola, som på 1920-talet framträdde med en helt annan grundsyn. Dess första och ännu viktigaste namn är Margaret Murray, som i en rad undersökningar velat leda i bevis, att trolldomsprocessernas anklagelser haft en reell bakgrund i hedniska seder och kultbruk med rötter i stenH G Lea, A History of the Inquisition of the Middle .Ages (1887). —Lea arbetade mot slutet av sitt liv på ett omfattande arbete om de europeiska processerna. Vid hans död förelåg ett stort material med e.xcerpter framför allt ur den samtida speciallitteraturen, de juridiska och teologiska traktaterna. Detta material har sedermera bearbetats och utgivits under titeln Materials toward a History of Witchcraft I—-III (1939). J Hansen, Zauberwahn, Inquisition und Hexenprozess im Mittelalter und die Entstehung der grossen Hexenverfolgung (1900). Id., Quellen und Untersuchungen zur Geschichte des Hexenwahns und der Hexenverfolgungen im Mittelalter (1901). 12 Trevor-Roper nedan s 16 not 24 a.a., s 118. Om Malleus se nedan s 61. 13 G L Burr, The literature of witchcraft (1890), s 51. 13
ålderns religiösa föreställningar. Dessa har, menar Murray, traderats långt in i ny tid av en etnisk minoritet, ”the little people”, en neolitisk folkgrupp, som levt ett okänt och undanskymt liv i otillgängliga bergstrakter. Därifrån har hä.xkulten, som utövades av välorganiserade grupper om tretton personer, spritt sig öv^er hela Västeuropa och gett upphov till de kyrkligt inspirerade förföljelser, som når sin kulmen under 1500- och 1600-talen.^^ Mot denna uppseendeväckande teori har med fullt skäl allvarliga invändningar rests. Det material den bygger på är knappast oantastligt. Någon källkritisk värdering av de spridda vittnesutsagor, som anförs till tesernas stöd, görs egentligen aldrig. Att i 1600-talsmiljö införa en av historiker och arkeologer eljest okänd folkgrupp med stenåldersanor har också ansetts betänkligt och onödigt.^^ Trots överdrifterna och de metodiska svagheterna i Murrays teori innebar den likväl ett nytt och ovanligt sätt att nalkas ämnet: från etnografiska och religionshistoriska utgångspunkter. Trolldomsidéerna framställdes, inte som lärda spekulationer av medeltidsmunkar, utan som ganska allmänt omfattade folkliga föreställningar med djupa rötter i en förkristen miljö.^® Därmed hade också uppställts ett alternativ till fackhistorikernas stundom lite trånga syn på vittnesmålen som a priori värdelösa och anklagelserna som enbart fantasier. Det var inte oväntat från samhälls- och beteendevetenskaperna impulserna till en förändrad forskningsinriktning kom. Processerna hade redan tidigt beskrivits i lite vaga och allmänna termer som en patologisk företeelse, en masshysteri eller farsot.^^ Det låg nära till hands att söka förklara dessa symptomi sociala och psykologiska termer. Socialantropologerna hade vid sina studier av de samtida utomeuropeiska kulturerna ofta stött på trolldomsföreställningar, som inbjöd till jämförelser med de europeiska. Dessa forskare arbetade å andra sidan i en tradition, där man sökte formulera generella teorier om samhällsyttringarna, teorier som i bästa fall kunde prövas empiriskt men som väsentligen vilade på närmast filosofiska överväganden om funktion och struktur. De tenderade därvid att bli både allmänna och abstrakta, den empiriska forskningen, i den mån den var komparativ, var inställd på likheter snarare än skillnader.^® M Murray, The Witch Cult in Western Europe (1921). Ead., The God of the Witches (1933) samt The Divine King in England (1954). Liknande åsikter hos O Höfler, Kultische Geheimbiinde der Germanen (1934). P Hughes, Witchcraft (1952). E Fogelklou, Häxväsendet som fantasi och realitet. Helgon och häxor. (1952). A Keiller, The Personnel of the Aberdeenshire witchcraft Covens (1922). C L Ewen, Some Witchcraft Criticism (1938). Burr i .\mer. Hist. Review 27, 34 samt i förordet till Lea, Materials I, s xxxviii. A Runeberg, Witches, Demons and Fertility Magic (1947), s vii. 1® Jfr dock Linderholms nedan s 20 refererade åsikter framförda redan 1918. 11 O Snell, Hexenprozesse und Geistesstörung (1891). J M Charcot, La foi qui guerit (1897). 1® Jfr nedan kap. 4.3.1.1. 14
Nästan allt detta var främmande för traditionen inom historisk och rättshistorisk forskning. Där betonade man det unika och egenartade i de europeiska processerna. De beskrevs i samband med den idéutveckling, som ledde från medeltidens mörker fram till upplysningens och humanitetens ljus. Det enda besvärliga med denna beskrivning var, att det efterhand blev alltmer tydligt, att processernas tyngdpunkt låg, inte under medeltiden, utan under 1500- och 1600-talen. Linjen framåt var egendomligt krokig.^® Antropologerna ironiserade också över dessa anakronistiskt värderande inslag i historieskrivningen kring processerna: ”Historians, in our enlighted centuries, have tended to concentrate on the absurdity of these beliefs and to ask why they were taken seriously for so long. Contemplating the trials of witches in Europe for acts that are patently impossible, and the tortures by which many were forced to confess such acts, they have moved from indignation at the injustice to astonishment at the credulity of men, the leading intellectuals of their day, who could compile tracts on demonology as a branch of science. Omdömet var, när det skrevs i slutet av 1960-talet, knappast längre rättvist. Redan de som tillmätte ideologin en självständig och avgörande betydelse hade spekulerat kring frågan, varför den uppkom och fick spridning just under 1300- och 1400-talen. En av Leas lärjungar, G L Burr, hade en cynisk men inte särskilt uttömmande förklaring: inkvisitionen höll på att bli arbetslös när kättarsekterna likviderats och tvingades söka ett nytt verksamhetsfält för att kunna bevara den mäktiga organisationen.-^ Lärdomshistorikern Lynn Thorndike, som i ett gigantiskt arbete kartlagt magins och den experimentella naturvetenskapens utveckling under medeltid och in i ny tid, förknippade processernas framväxt med epokens allmänna misär: det är i den vikande konjunkturen, i digerdödens och hundraårskrigets Europa som inkvisitorerna arbetar.^^ Också på ett mera allmänt och principiellt plan började man koppla samman processerna med förändringar och kriser i samhället. Man kom därmed att närma sig antropologernas teorier. I en sammanfattning av sina forskningar kring de engelska trolldomsförföljelserna fastslog GL Kittredge (1929), att ”such outbreaks (of prosecution) are not symptoms of extraordinary superstition or of a peculiarly acute state of unreason. They are due, like other panics, to a perturbed condition of the public mind. Hence they are likely to accompany, or to follow, crises in politics or religion. The responsibility for any witch-prosecution rests primarily on the community or neighborhood as a whole, not on the judge or the jury.”^^ ”20 Trevor-Roper, s 98 f. Jfr Linderholms artificiella förklaring nedan s 20. L Mair, Witchcraft (1969), s 7. 2t G L Burr, Translations and reprints from the original sources of European history: the witch persecutions (1897), s 1. 22 L Thorndike, A History of Magic and Experimental Science (1923—). Id., i Cambridge Medieval History VHI, s 686 f. 23 G L Kittredge, Witchcraft in Old and New England (1958), s 372. 15
Processerna som en samhällsyttring intimt förknippad med sociala attityder och relationer är också huvudtemat för HR Trevor-Roper.^^ Hans vittsyftande essä omde europeiska förföljelserna är det senaste och mest omfattande bidraget till den här antydda, allmänt samhällsorienterade trolldomsforskningen. Han har också mycket deciderade åsikter om den allmänna europeiska samhällsutvecklingen under de första århundradena efter medeltiden.^® Det är som ett led i denna utveckling trolldomsprocessema bör tolkas. De är ett krisfenomen, ett tecken på social spänning av sekulär omfattning: Efter Leas och Hansens forskningar står det klart, att ideologin kan spåras till den sydeuropeiska alpregionen och medeltidens sista århundraden, alltså till inkvisitorernas miljö. Det är här processerna börjar, här får de sin teoretiska överbyggnad. Denna bergsmiljö skiljer sig radikalt från det samtida feodala och katolska Europas. Feodala och statliga institutioner har bara tillfälligt nått hit upp. Kristendomen hotas ständigt av primitiva religionsformer och ett envist motstånd mot nya ortodoxier. Om och om igen måste bergen vinnas tillbaka till den sanna religionen. Här bedrivs permanent mission. Missionärerna är dominikanerna, inkvisitorerna. Det är på grund av den djupa sociala skillnaden mellan slätt och berg som trolldomen däruppe tolkas som kätteri, som olidlig nonkonformism. Häxmytologin artikulerar alltså en social spänning mellan det progressiva Europa och de delar, som ännu inte tagit del i utvecklingen. Den allmänna miljön är därtill pestens och hundraårskrigets. Men myten är mer än så. Den är också en utvidgning eller en del av en hel kosmologi, den kristet-diaboliska världsbilden. Det förklarar varför den kan leva kvar och tillämpas också i andra sociala konfliktsituationer, mindre tydliga än den mellan berg och slätt. Den blev en social stereotyp ungefär som antisemitismen och andra fördomar i senare tid. Så kom det att bli i religionskrigens Europa, i perioden 1560—1630, som processerna nådde sin kulmen. Obestridligen beror detta på att reformation och motreformation markerar en intellektuell regression. Den medeltida världsbilden hölls vid makt. Hela den intellektuella och sociala struktur, varav häxmyten var en del, måste först förstöras. När det skedde efter mitten av 1600talet började också stereotypen häxa förlora sin betydelse. Social spänning måste i fortsättningen artikuleras i andra, om än icke mindre fördomsfulla kategorier. Reducerad i allmänna termer kan Trevor-Ropers tes sammanfattas i två led: (1) Social spänning i någon form är den materiella bakgrunden eller orsaken till processerna (2) den idéhistoriska utvecklingen, kosmologin, förklarar de former, det ”språk” vari spänningen artikuleras. Så formulerad är väl tesen varken ny eller särskilt kontroversiell. Det är däremot troligt, att den sociala spänning som empiriskt kan förknippas med processerna, måste sökas på ett mindre majestätiskt plan. Systematiska och detaljerade socialhistoriska undersökningar är således den närmaste uppgiften för den av Trevor-Roper angivna forskningsinriktningen. Vid sidan av dessa principiellt viktiga studier med den övergripande mål24 The European Witch-Craze. I: Religion, the Reformation and Social Change (1967), s 90 ff. 25 ibid. 16
sättningen att ge en uttömmande kausalanalys, har under flera decennier bedrivits forskningar med det mer hanterliga syftet att kartlägga institutioner och företeelser direkt förknippade med processerna. En rad sådana mer begränsade och därför ofta stringenta undersökningar med rättshistorisk inriktning har gjorts både i England och Tyskland.”*" Denna uppgift, att rättshistoriskt och textkritiskt dokumentera processerna med hjälp av primärkällorna, de rättsliga akterna, framstår tills vidare som en av de viktigaste. De stora kausalteorierna förbättras inte av att de har måst uppställas på grundval av så mycken felaktig eller ofullständig information. På den rättshistoriska sidan är det däremot snarare frånvaron av ö\ergripande studier som kan uppfattas som en brist. Den tålmodiga dokumentationen av doktrin och praxis i större eller mindre regioner har skett utan nämnvärd kontakt med de idé- och socialhistoriskt inriktade linjerna. Vidare har denna typ av arbeten som regel formen av renodlade brottsmonografier, specialarbeten om egendomligheterna i processen. Omvänt placerar ofta de rättshistoriska översiktsarbetena häxprocesserna sist som ett kuriöst appendix till den allmänna framställningen av straff- och processrätten. Det finns åtminstone ett par goda skäl för att efterlysa ett studium av häxprocesserna som en måhända speciell men ändå integrerad del av en allmän rättsutveckling. Den fundamentala och i världslig rätt också länge iakttagna distinktionen mellan fysiskt skadlig och religiöst avvikande trolldom, mellan maleficium och haeresis, kan väl delvds förklaras med att den sistnämnda normalt låg under inkvisitionens domv'ärjo. Det är emellertid en skillnad, som också upprätthålls efter reformationen och i regioner där den kyrkliga rätten aldrig arbetat. Den gängse bilden av de världsliga trolldomsprocesserna som en naturlig och organisk fortsättning av de kyrkliga är också av ett annat skäl värd att pröva. Länge har den världsliga inkvisitionsprocessen, dvs. officialförfarandet och det systematiska bruket av tortyr, betraktats som ett resultat av receptionen från kanonisk och romersk rätt. Redan 1940 och sedan i flera följande framställningar bemötte den tyske straffrättshistorikern Eb. Schmidt utförligt denna ståndpunkt. Han betraktar i stället de nya kontinentala rättsbruken som en väsentligen självständig produkt av den politiska och rättsliga splittringen i senmedeltidens tyska kejsardöme. I de enskilda småstaterna, främst riksstäderna, var de gamla rättsreglerna C L Ewen, Witch-hunting and witch trials. The indictments for Witchcraft from the records of 1373 assizes held for the Home Circuit A D 1559—1736 (1929). F Merzbacher, Die Hexcnprozesse in Franken (1949). H Schwarzwälder, Die Gcschichte des Zaubcr- und Hexenglaubcns in Bremen. (Bremisches Jahrbuch 1959, 1961). F W Siebcl, Die Hexenvcrfolgung in Köln (1959). Fb. Schmidt, Inquisitionsprozess und Rezeption. Studien zur Geschichte des Strafverfahrens in Deutschland vorn 13. bis 16. Jahrhundert (1940). Id., Strafrechtspflege und Rezeption. Ztschr. f. die gesamte Strafrechtswissenschaft 62, 1944. Id., Einfuhrung in die Geschichte der deutschen Strafrechtspflege (1951), s 86 ff, 94 ff. 17 2
med ackusation och edgång, skapade som de var i en statisk och homogen miljö, otillräckliga för att skydda borgarnas merkantila och politiska intressen mot stråtrövare, rovriddare och andra offentliga våldsverkare. Det är i denna situation en världslig process växer fram, som de facto har drag gemensamma med den inkvisitoriska: ett förenklat förfarande med stark inriktning på det materiella sakläget, tvångsåtgärder mot nekande misstänkta etc. Först senare, under 1500- och 1600talen, får denna av omständigheterna framtvingade straff-process sin formella legitimation genom anknytningen till de kanoniska och romerska reglerna. Omsåledes kyrkans betydelse för rättsutvecklingen i detta avseende måhända överskattats, så finns å andra sidan en rättsfilosofisk linje med tydlig kyrklig anknytning, andlig domsmakt. Det är den till naturrätt förklädda men väsentligen auktoritära och teokratiska straffdoktrin, som anvisar bibeln och vanligen gamla testamentet som primär rättskälla. Inte minst svensk forskning har dokumenterat den utvecklingen.^® djupgående påverkat relationerna mellan världslig och som De svenska trolldomsprocesserna hade medan de ännu pågick rönt en betydande uppmärksamhet på kontinenten. Framför allt de i Mora var välkända genom vitt spridda stick och relationer."® När Kröningssvärd så på 1820talet utgav sin aktpublikation om blåkullafärdema i Dalarna, bidrog han till att ytterligare förstärka intrycket av att de svenska processerna huvudsakligen varit koncentrerade till Siljansbygden.®® Endast de i Stockholm var tillnärmelsevis lika kända.®^ Den förste som med någon utförlighet försökte ge en samlad förklaring till de svenska processerna var A U Bååth.^- Utan stöd av något omfattande källmaterial och således närmast intuitivt beskriver han dem på ett sätt som i sak, om än inte terminologiskt, låter märkvärdigt modernt. Han tecknar bilden av en ekonomiskt betryckt och socialt isolerad allmoge utan vare sig intresse- eller värdegemenskap med det härskande skiktet av adelsmän och präster. Kyrkans ortodoxa förkunnelse förmådde inte möta det andliga behovet hos denna alienerade bondeklass: ”Den stränga renlärigheten och lydnaden under den gudomliga lagen, sådana de strävt och torrt på vilodagarna predikades, gjorde för den tidens småfolk även den högre andliga världen frånstötande, vari de eljest med sin tro kunnat söka sin 2!^ H Munktell, Mose lag och svensk rättsutveckling. Lychnos 1936. J E Almquist, Karl IX och den mosaiska rätten. Lychnos 1942. R Josefson, Guds och Sveriges lag. UUA 1950: 8. S Kjöllerström, Guds och Sveriges lag under reformationstiden (1957). 29 Ovan s 11 not 6. 39 Handlingar om Trulldoms-Väsendet i Dalarne åren 1668—1673 (1821). I det följande begagnas dock den andra och tillökade upplagan; Blåkulle-Färderna eller Handlingar om Trolldoms-Väsendet i Dalarne åren 1668—73. I—III. (1845—49). 31 Akter från Svea Hovrätts och trolldomskommissionens rannsakningar i Stockholm 1676 hade publicerats i Historiska Samlingar 4—5 (1812—22) utgivna av G .Adlersparre. Jfr nedan kap. 3.6. 32 Några ord om trolldomsväsendet i Sverige på 1600-talet. Läsning för folket. NF XIX (1887). 18
lisa. ... Så återstod för dem blott en tillflykt till de andemakter, som deras fantasi födde med den oförstådda naturen . . . Blåkullas muntre, givmilde herre bjöd de arma människorna, vad jorden nekade dem, och blåkullasägnerna äro ett folkets livliga bestridande av den kyrkliga uppfattningen av honom som människofienden.” Två moment i denna skildring är mot bakgrund av den samtida internationella forskningen anmärkningsvärda. Processerna tolkas utifrån materiella och sociala faktorer, och ideologin framställs som en väsentligen folklig företeelse. Så blir blåkullamyten i första hand en önskedröm, en flykt bort från en nedslående verklighet. Olika inslag i denna tolkning skulle återkomma hos två forskare, som på 1910-talet publicerade brett upplagda studier av processerna, psykiatern B Gadelius och kyrkohistorikern E Linderholm.^^ Gadelius anknyter direkt och uttryckligt till Bååths skildring av den ur hunger och nöd framväxta önskedrömmen, men tolkar den snarast i psykiatriska termer. De utpekade häxorna blev ”ett slags organ för den folkhysteriska övertron; de opportuna illusioner, som föresvävade hela folket, förtätades hos dem till extatiska drömmar, och de gingo ofta till döden i livlig övertygelse om Blåkulla-färdernas verklighet, obsei'verat de negativa och frånstötande inslagen i myten. ”Den besattes fantasi frossar i negationer och negativistiska påhitt, och allt, vad vi möta i Blåkullalegenden, har sin upprinnelse i de besattas drömmar och kontrasttankar.” Denna kollektiva sinnessjukdom, denna ”folkhysteriska besatthet”, företer stora likheter med det tillstånd psykiatrin kallar katatoni.^^ Det är oklart, om han menar, att de materiella omständigheterna, hungern och nöden, direkt frambringat det katatona sjukdomstillstånd, som trolldomsföreställningarna är ett uttryck för. Den spekulativa analogin mellan ett kollektivt fenomen och en individuell sjukdom fjärmar onekligen också debatten från den samhällsanknytning, som var det banbrytande i Bååths analys. Utan egentlig förbindelse med sin huvudtes anför Gadelius också några speciella omständigheter, som bidrog till processernas spridning. Viktigast bland dessa är myndigheternas handlande. ”Att det okloka förfaringssättet vid denna räfst, särskilt den vikt man lade vid barnens, även de spädas, vittnesmål, blev en orsak till spridningen är uppenbart.” Han anser vidare, att de utpekade offren vanligen var ”fattiga, halvförryckta och melankoliska kvinDet är emellertid omdömen, som varken dokumenteras eller utvecklas närmare. Annars har Gadelius’ arbete alltjämt ett värde just genom att det inventerar och refererar dittills okänt källmaterial, framför allt från processerna i Norrland och Stockholm.®’ ”34 Han hade emellertid också ”36 nor. B Gadelius, Tro och öfvertro i gångna tider II (1913). Em. Linderholni, De stora häxprocesserna i Sverige I (1918). 3^ Gadelius II, s 166. 35 ibid-, s 165, 229 ff. 30 ibid., s 175, 165. 37 Jfr Sandblad (Lychnos 1967—68), s 106 not 1. 19
1918 utkom det första och enda av sex planerade band i Em. Linderholms arbete om de stora häxprocesserna i Sverige.^* Där behandlar han rannsakningama i Bohuslän men redovisar också i en allmän inledning sina utgångspunkter och problemställningar. Han känner visserligen till Hansens arbemen det är eljest påfallande hur lite bruk han gör av den internationella litteraturen. Så framstår processerna här som en svensk, inte en europeisk företeelse. Inte heller till sina föregångare, Bååth och Gadelius, tar han ställning, fast hans åsikter i vissa avseenden överensstämmer med deras. 39 ten Det medeltida häxbegreppet, sådant det utformades på kontinenten, har senast under 1400-talet vunnit insteg i Sverige. Att det inte förrän sent, på 1660-talet, resulterade i mera omfattande processer, har flera, delvis motstridiga förklaringar. De stora epidemiska processerna i Tyskland kom igång så sent, att de inte hann ”genom folklig påverkan smitta, innan reformationen kom igång.” Denna i sin tur ställde andra frågor i förgrunden, ”varjämte de långa krigen och särskilt det svenska befrielsekriget under Sturarna länge lade beslag på allt intresse och gav kyrkans män annat att göra än att uppspåra trollkvinnor.”^® Också under 1600-talets första hälft ”togo sannerligen viktigare ting konung, råd och folk, jurister, lärde och präster i anspråk än ett fall än här än där av trolldom.”'*^ Denna tidigare passivitet, detta ointresse, gjorde att myndigheterna och kyrkan stod fullkomligt överraskade, när oväsendet med full styrka bröt ut mot 1660-talets slut.'*- Det var alltså ingenting på förhand planlagt, ingen systematisk förföljelse organiserad och genomförd uppifrån, ingen inkvisition. Processerna är myndigheternas förvirrade reaktion på en väsentligen folklig rörelse. Den folkliga trolldomsideologin har flera rötter. En del går ner till hednisk tid, andra till medeltiden. ”Det är fråga om den demonistiska magins förbrytelser, sådana de tänkas enligt urgammal men av senmedeltida djävulstro slutformulerad tradition.”^® Dessa föreställningar svarade mot ett religiöst behov, som kyrkan inte förmådde tillfredsställa. Och här framförs en ståndpunkt som liknar Bååths: i en central formulering pekar Linderholm på magins roll som alternativ folklig ideologi, på eller utanför gränsen till den officiella religionen. ”Detta oskrivna system av magiska bruk betydde den starkaste konkurrens med kristendomens etiska och religiösa krav och det i en styrka och omfattning, som man nu helt enkelt förgätit.”^^ Det är denna folkliga magi som frambringar oväsendet. Det framstår som ”en suggestion av massorna, vållad och närd av deras egen vidskeplighet.” Det är ”ett utslag av det undermedvetna själslivets yttringar, (...) en egendomlig på psykisk väg ytterst smittsam hemlighetsfull sjukdom.” Denna sjukdom, som finns beskriven bara på två av trolldomsaktemas tiotusentals sidor, yttrar sig som en dvala, ett tillstånd av trance.'*® Linderholm synes föreställa sig, att en benägenhet för denna 38 Linderholm, ovan not 33 a.a. 30 Ovan not 11. Linderholm (1918), s 13. 4® Linderholm (1918), s 20, 38. ** ibid., s 56. *2 ibid., s 57. Jfr Sundborg (Lychnos 1954—55), s 234 f. 43 Em. Linderholm, Trolldomsprocessernas upplösning i Sverige. HT 1913, s 166. Id. (1918), s 40, 55. Linderholm (1913), s 165. Han värderar den emellertid lågt. Den innebar ”ett fruktansvärt nedsmutsande av fantasi- och känsloliv, vilket, särskilt för kvinnovärlden, får de mest ödesdigra konsekvenser.” Ibid., s 166. 45 Id. (1918), s 59 f. 20
sjukdom är att söka antingen i arvsmassan eller den lokala miljön. Han pekar nämligen på likheten med extatiska företeelser i den senare folkliga religiositeten, som ”framträda också inte minst å samma norrländska orter som de stora trolldomsprocesserna. Om således den ur folkliga föreställningar framväxta masshysterin är den viktigaste allmänna anledningen till processerna, är orsakerna till de senares våldsamma genomslagskraft att söka ”endast och allenast uti den oförutsedda verkan av begynnelsemålen, (som) . . . var på sitt håll gåvo upphov till hela den följande utvecklingen.” Det stora oväsendet är resultatet av en växelverkan mellan yttringar av folktro och myndigheternas åtgärder däremot. Suggestionen får näring ur ”den fruktan och den förstärkning av tron på sakens möjlighet och verklighet, som blevo en följd av de andliga och världsliga rr.yndigheternas åtgärder i traditionell anda.”"*" ”46 Det bohuslänska materialet gav inte Linderholm stort tillfälle att dokumentera och pröva halten av dessa teorier. Processerna där var av väsentligen annan karaktär än de i Dalarna och Norrland, och arbetet med de senare komaldrig att fullföljas."** Därefter har heller ingen gjort försöket att på grundval av primärkällorna kartlägga de svenska processerna. En rad lokalhistoriska framställningar liksom referat och direkta källåtergivanden från enstaka processer har publicerats. Mest omfattande men inte utan brister är Hanzéns aktpublikation från Hälsingland.** Processerna där har också blivit föremål för vetenskaplig bearbetning och debatt i uppsatser av B Sundborg och H Sandblad?^ Båda har inledande omdömen av mer allmän räckvidd. Sundborg fäster uppmärksamheten på kyrkans och prästernas roll för processernas uppflammande på 1660-talet. ”Det är en händelse som ser ut som en tanke att ortodoxins seger 1664 så nära följdes av förföljelsernas utbrott.” Den upphetsade och hatiska folkstämning, som kan spåras flera håll i Norrland, är inte utan samband med en trägen propaganda. ”Möjligheterna att skapa en hatfull folkopinion mot en minoritetsgrupp inom samhället torde alltid vara för handen; dess ursprung brukar kunna återföras till en relativt liten grupp fanatiker.”®* Några antydningar om hur denna förföljda minoritetsgrupp var sammansatt ger han dock aldrig. Sandblad skisserar snarare ett forskningprogram, som emellertid innehåller en central tes: ”Det återstår således att i görligaste mån klarlägga skeendet i dess europeiska sammanhang och samtidigt med hänsyn till nationella säribid., s 61. ■»7 ibid., s 57 f. Id. (1913), s 169. Utöver de anförda arbetena (1913 och 1918) publicerade Linderholm i och nära ämnet ytterligare två: Nordisk magi. Svenska landsmål 16—20 (1918—31) samt Trolldomsprocesserna i Uppland och Uppsala 1671—76. KA 1930. Jfr också Id., Svenska signelser och besvärjelser (1918). Om trolldom och häxprocesser i Hälsingland. Lh kunder sammans, av J J ;son Hanzén. (1951). 50 B Sundborg, Gustaf Rosenhane och trolldomsväsendet. Lychnos 1954—55. II Sandblad, Carolus Lundius och trolldomsprocesserna. Lychnos 1967—^68. 51 Sundborg, s 251. 21
drag ckH variationer. Sådana variationer är påtagliga såv^l juridiskt, i både gällande rätt och praxis, som i kyrklig-religiösa och politisk-sociala hänseenden.”'’“ Som allmän målsättning kan detta sägas ha giltighet också för det här föreliggande arbetet. 1.2. Frågeställningar och källmaterial Under senmedeltid och reformation är det kyrkan och den kristna överheten som definierar brottet. I vad mån man därvid haft en mera allmän opinion bakom sig är som regel omöjligt att avgöra. Betydande ansträngningar har i modern antropologisk och religionshistorisk litteratur gjorts för att åstadkomma en systematik, som möjliggör klara distinktioner mellan de många termer och former som förekommer inom och intill ämnet magi. I allmänhet bortses här från dessa försök. I stället tillämpas den praktiska definition, som materialet själv erbjuder. Trolldom och vidskepelse är således det. som av samtidens teologer och jurister stämplas som sådan. Trolldom är den magi som är förbjuden eller bör förbjudas, antingen därför att den är fysiskt skadlig eller för att den avviker från och kanske hotar den officiella religionen. I själva verket finns i detta avseende stora regionala och kronologiska skillnader mellan de europeiska processerna. De engelska, danska, norska och äldre svenska, är nästan utan undantag maleficium-mål av den äldre typen. Massförföljelser är ovanliga och processerna är vitt spridda i tid och rum. De kontinentala och de senare svenska är pactum- och sabbatsmål. Förföljelserna riktar sig mot verkliga eller föregivna aktiviteter, som synes hota den kristna samhällsordningen och det gudomliga majestätet. Skadegörelsen skjuts i bakgrunden, såvida den inte av doktrinära och andra skäl systematiskt kopplas till de viktigare förseelserna. Dessa processer är i allmänhet starkt koncentrerade och har ofta karaktären av massförföljelser. Förklaringen härtill är delvis teknisk. Eftersom alla eller många häxor förutsattes delta i sabbaten, lönade det sig att (under tortyr) förhöra de misstänkta om medbrottslingar, som de sett hos den lede. Maleficium ar däremot mer en privat uppgörelse mellan häxan, djävulen och deras offer. De allmänna förutsättningarna, sådana de angetts i den refererade internationella litteraturen, har fått bestämma undersökningens inriktning. Den rättshistoriska, även kyrkorättsliga, utvecklingen, övergången från en exklusiv bestraffning av den fysiskt skadliga trolldomen till beivrande av andra mer religiöst färgade brott, har ställts i förgrunden. Formerna för rättsprövningen, bevis- och processrätten i allmänhet, har särskilt uppmärksammats. Som rättssystemet var konstruerat framstår vittnesmålen från barn och medbrottsSandblad, s 106. 22
lingar (jämte tortyren) som en nödvändig, ehuru knappast tillräcklig förutsättning för praktiken. De svenska trolldomsprocesserna kan med hänsyn till utformning och innehåll indelas i två huvudskeden: ett långt, nästan okänt inledningsskede från medeltiden och fram till mitten av 1600-talet, varunder den gamla processen omvandlas, de kontinentala idéerna vinner inträde och de allmänna ideologiska och rättsliga förutsättningarna skapas för processerna under det andra skedet. Detta omfattar perioden 1668—77 med det spektakulära, ”epidemiska” oväsendet i Dalarna, Norrland och Stockholm. Denna indelning har fått bestämma avhandlingens disposition. I det första av'snittet behandlas det långa inledningsskedet. De upplysningar som står att vinna om de medeltida förhållandena, får hämtas från det visserligen rika men ensidiga lagmaterialet. Till detta hör också kyrkolagstiftningen i synod- och konciliebesluten. De äldsta processkällorna är tänkeböckerna från vissa städer: Arboga, Jönköping och Stockholm, där serierna börjar 1451, 1456 resp. 1474.^ Först från mitten av 1500-talet är domböckerna i någon nämnvärd omfattning bevarade. De har då fortfarande till stor del karaktären av saköreslängder och har således förts i kameralt snarare än rättsligt syfte. Inte förrän mot slutet av 1500-talet, under Karl IX:s regeringstid, sker en systematisk insamling av fortlöpande domboksserier från hela riket. Det totala beståndet av protokoll från tiden före Svea Hovrätts tillkomst 1614 uppgår i riks- och landsarkiven till något mer än 10.000 sidor. Av dessa svarar Uppland och Dalarna tillsammans för mer än hälften, öster- och Västergötland för vardera drygt 1.000 och övriga landskap för något eller några hundratal. Det finns anledning att ha dessa siffror i minnet vid behandlingen av processfrekvens och regional utbredning under 1500talet. Detta material från tiden före 1614 har i sin helhet genomgåtts.- Något liknande har inte varit möjligt med det oerhörda domboksbeståndet efter denna tidpunkt. Som utgångspunkt har i stället tagits kriminalresolutioner, prejudikatsamlingar och andra akter från hovrätternas verksamhet. I ett betydelsefullt avseende har emellertid också denna väg varit stängd. Svea Hovrätts serie Criminalia från 1600-talet har praktiskt taget helt gått förlorad.^ Viss om än icke fullgod ersättning för denna serie finns dock i en del fall att hämta i hovrättens skrivelser till länsstyrelserna, som var ansvariga för exekutionen av domstolsbesluten.^ 1 Kalmar stads tankebok från 1400-talets början upptar inga kriminalmål. 2 Källorna till dessa processer före 1614 finns redovisade i särskild bilaga nedan s 340 ff, till vilken hänvisning sker i det följande. 3 E Malmsten, Anteckningar om Svea Hovrätts arkiv. MRA. NF 1:4 (1914), s 126 ff. Dessa exekutionsorder innehåller som regel en kort sammanfattning av de omständigheter i häradsrannsakningen, varpå den följande hovrättsdomen är grundad. Sådana serier för Östergötlands (1620—), Kalmar (1640—), Örebro (1634—), Uppsala (1634 23
Också domkapitelsprotokollen, den kyrkliga motsvarigheten till domböckerna, finns i större utsträckning bevarade först från 1600-talets början.® På den sidan spelas vidare en viktig roll av de expertutlåtanden av teologer och ledande kyrkomän, sompå 1600-talet blir vanliga.*’ Till huvudkällorna får slutligen räknas riksdags- och kyrkomötesbeslut, reformförslag och lagstiftningsåtgärder samt centralmaktens, konungens och senare hovrättens, kontroll över och ingripanden i den lokala rättskipningen. Den allmänna idéutvecklingen och särskilt receptionen av kontinentalt tankegods har kunnat belysas med hjälp av teologiska och akademiska specialarbeten från 1600-talet. Det är en forskningslinje som återupptas i det sista av de följande avsnitten. Det andra skedet, de stora processerna 1668—77, behandlas i två huvaidavsnitt, ett kronologiskt och ett systematiskt. Till de redan berörda processkällorna kommer här de särskilda protokoll, som uppsattes av de kungliga kommissionerna. De är emellertid bara delvis bevarade.^ Också eljest erbjuder de källkritiska problem, somliga av ett mer allmänt intresse. X^^åra möjligheter att kontrollera tillförlitligheten av de protokoll och andra källor, som referar de ofta utdragna och händelsemättade förhandlingarna i domstolar och kommissioner under äldre tid, är starkt begränsade. ”Protokollen är mestadels mycket summariska och måste med nödvändighet i största utsträckning ha formulerats efter sekreterarens eller ordförandens subjektiva ur\ al och uppfattning, även där det skett med bästa vilja.”® De resultat som vunnits vid studiet av sådana rådsprotokoll från 1600-talets mitt, som samtidigt förts av olika sekreterare, synes bekräfta dessa farhågor.® Det är också först i denna klassiska forskningssituation, med två av varandra oberoende referat av samma händelseförlopp, som en någorlunda tillförlitlig källvärdering kan ske. Just från 1670-talets norrländska trolldomsprocesser föreligger i två fall sådana parallella protokoll.^® —), Vastmanlands (1627—), Kopparbergs (1634—), Härnösands 1646— och Gävleborgs län (1635—) finns bevarade i landsarkiven. 5 Huvuddelen har begagnats via Holmquistska avskriftssamlingen i LUB. De från Västerås stift och Rudbeckius’ episkopat är tryckta. ö Episcoporum, Capitularium et variorum literae et responsa, collecta et in ordinem redacta. A 945. KB. ^ Det aktuella källäget redovisas i sitt sammanhang i det kronologiska avsnittet. 8 Sandblad (1967—68), s 121. G Rystad, Johan Gyllenstierna, rådet och kungamakten (1955), s 20 f. L Thanner, Rådsprotokollen år 1658. KFA 1959. Hälsingland 1673: det officiella (av Håkon Häggebohm förda) protokollet, Hanzén, s 46 ff. Därjämte ett privatprotokoll i Ekdahls samling. Hälsingland A 13. Aa, Dd. Vitterhetsakademin. Om dess proveniens se nedan s 135 f. Ångermanland 1674: det officiella (av Carl Falck förda) protokollet i Trolldomskommissionen 27.3.1674 i Västernorrland. RA. Ett privatprotokoll, fört av uppsalaprofessorn Samuel Skunck, i K 83. UUB. K 82 ibid. är konceptet till Falcks ovan berörda protokoll, .även det ger i vissa fall tillfälle till givande jämförelser. 24
I de avsnitt där protokollen täcker varandra är överensstämmelserna pä det hela taget goda vad gäller förhörens allmänna förlopp. Också i detaljer förekommer inte sällan ensartad återgivning. Kvantitativt upptar dessa avsnitt huvuddelen av protokollen, dvs. det som förekommer i det ena kan i ett eller annat sammanhang också återfinnas i det andra. De viktigaste skillnaderna finner man i dispositionen av de enskilda förhören, där ibland betydande avvikelser i vittnesmålens ordningsföljd förekommer. Repliker och upplysningar kommer därigenom att placeras i olika sammanhang. Vidare förekommer sakuppgifter hos en, som saknas hos den andre. Också dessa ger stundom en annan innebörd åt det som sägs och sker. Den mest betydelsefulla skillnaden hos de båda protokollparen är sålunda mindre vad som står än det som utelämnats hos någon. Konkret synes jämförelsen visa, att det officiella protokollet från Ångermanland 1674 (Falcks protokoll) mer än de andra uppfyller också ganska högt ställda krav på precision och utförlighet. Ett annat problem är förknippat med opinionsyttringarna, de uttalanden i rätts- och sakfrågor, som görs i och utanför domstolarna. De som delar en allmän mening behöver inte säga mycket för att försvara sin position. Det är snarare de avvikande, nytänkarna och kritikerna, som måste argumentera med bredd och utförlighet. Därför kan det vara farligt att försöka pejla en opinion ensidigt kvantitativt, efter antalet uttalanden i den ena eller andra riktningen. A andra sidan torde väl några ha tvekat att i oträngt mål träda fram med åsikter, som eventuellt kunde stämplas som okristliga och omstörtande. I det kronologiska avsnittet redovisas i första hand den lokala handläggningen av trolldomsmålen sådan den återspeglas i protokollen. De rättsliga aspekterna kommer därmed att dominera. Beskrivningen av praxis sker i princip mot bakgrund av den ordinarie processen. Avvikelser från denna noteras särskilt. Texten får därigenom en karaktär som stundom kan synas polemisk. De teoretiska motiveringarna för avstegen antyds emellertid i förekommande fall och får vidare en samlad presentation i den systematiska delen (kap. 4.2). Ändå kan de doktrinära kontroverserna belysas redan i den löpande framställningen genom att sådana aktörer särskilt uppmärksammas, som vid olika tillfällen gett uttryck för teoretiskt betydelsefulla ståndpunkter. Deras faktiska agerande i domstolarna, deras inlägg, vota etc. har, där så varit möjligt, tolkats utifrån den angivna doktrinen. Vissa svårigheter är emellertid förknippade med en sådan metod. De källmässiga är redan berörda. Därtill kommer de problem som vippstår vid konfrontationen mellan protokollförd praxis och de åberopade rättsreglerna, svenska och recipierade. De senare är mångfaldiga och av delvis motsägelsefull natur. Som exempel kan tjäna den analys av faktorer som återfinns i det nämnda kap. 4.2. Där framgår, att ett enskilt domslut kan vara resultatet av en komplicerad och väl sällan helt artikulerad sammanvägning av både formella och materiella kriterier: brottets möjlighet, natur och grovhet; den anklagades egenskaper och avsikter; Jfr nedan s 245 f. 25
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=