RB 36

Delvis samma metoder används emellertid vid förgörningen. Även om uppsåtet alltså inte varit att skada, och brottet rätteligen skulle rubriceras som lövjeri eller vidskepelse, löper en anklagar ofta risken att bli misstänkt för maleficium. ”Kom Nils Håkanson i Berga för rätten och gav till känna, att han hade funnit under sin fähuströskel några ben och tu oxahuvuden och tre käftar. Då bekände Måns, som när bodde i bygden och gården hade haft före Nils, att han hade satt där ned ett oxahuvud då han bodde där, att han skulle bota sin boskap härigenom, som sinan hade. Så efter Nils haver haft en stor olycka på sin boskap sedan han kom dit, därför fäste Måns en tolvmannaed, att han icke hade satt dem ned uti någon ond mening att göra någon skada därmed.”-® Föreligger klart ett skadligt uppsåt rubriceras brottet i regel som trolldom eller förgörning. Till trolldom räknas vidare allt direkt samröre med den onde såsom blåkullafärd, djävulsbolande etc., även om det onda syftet inte klart kan redovisas. Terminologin är emellertid långtifrån konsekvent. Blandformer av signer! och lÖvjeri kallas ofta helt enkelt för vidskepelse och rubriken trolldomär ingalunda alltid reserverad för de svårare brotten. Svartkonst och annan halvlärd magi. Det är knappast en slump, att exorcisten vid Salbergsgruvan var präst. Inte bara genom sitt kall och sin vana vid förtroligt umgänge med det osynliga var han skickad för den sortens uppdrag. Han tillhörde också det fåtal i bygderna som kunde tyda den svåra skriften. Präster, klockare och djäknar, ofta äventyrliga och förkomna existenser, avlöser så småningom de lögnaktiga munkar, som Gustav Vasa på sin tid klagat över. Martinus Johannis, svärfar till Johan Bure och före detta kaplan vid Storkyrkan i Stockholm, ställdes i mars 1601 för rätta, ”och blevo några trolldoms skrifter uppläsne, vilka voro mäkta förskräcklige och farlige, icke en utan otålige många, som togs i hans gömmor hemma i hans hus.” Han döms till livstids förvisning från staden.“^ Följande höst blir han ånyo häktad, nu anklagad för att ha instruerat några trollkvinnor. Han torteras och avrättas slutligen i januari 1603 på Stockholms Stortorg, av allt att döma på Karl IX:s order.*® Ett liknande fall med mindre allvarlig utgång bokfördes 1605 i skaratrakten. Anders Olson, tidigare kyrkoherde i Saleby gäll, anklagades för att ”hava gjort någon orätt i så måtto nämligen för trolldoms saker, eftergörningar, signelser, förbannelser och utdriva djävlar.” Hans öde lämnades åt domkapitlets dom och avgörande.*® En djäkne i Vadstena förvisades landskapet för ”mycket signelse och vid¬ a® Nr 134. 27 Stockholms stads tänkeböcker från 1592. 4. s 14, 18, 20. 2S Samlaren 1883 (Bures dagbok), s 26 f. 29 Nr 133. 51

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=