RB 36

också i ett aktstycke från 1412 års provinskoncilium i Arboga. Där ser man sig föranlåten att i högtidlig form (dampnamus et reprobamus) fördöma en imponerande rad fåfänga övningar.^® Beslutet överensstämmer redigeringsmässigt på flera punkter med ett inkvisitionsformulär från senare delen av 1200-talet^® eller med en liknande bearbetning från en synod i Trier 1310.“® Likheterna är emellertid aldrig direkt verbala och det finns ingen anledning att betvivla, att aktstycket speglar svenska förhållanden. Förteckningens unika utförlighet gör den värd att återges i sin helhet. ”(25) Likaså fördöma och förkasta vi vidskepelse, besvärjelser och allehanda sedlar och skrifter med tecken och inskrifter av okända, i den heliga skrift ej medtagna uttryck, vilka man helt vidskepligt håller för verksamma mot eld, vatten, svärd och andra dödliga faror och sjukdomar; likaledes alla tecken i bly,“^ på oblat eller väggar mot tandvärk eller feber eller varjehanda andra sjukdomar hos människor eller fä; likaledes alla metoder man litar till för att uppspåra bortgömt tjuvgods; likaså dagväljande (observaciones dierum egyptiacarum) vid ett företags begynnande och andra liknande dåraktigheter, som de icke klart kunna förklara; den som ertappas med att göra, skriva, begagna eller bära dylikt, straffas för sin svåra dödssynd, och den som försvarar sådant som tillåtet avstängs från kyrkan och straffas med uppenbara skrift till tre markers bot (ab ingressu ecclesie suspensus publica penitencia puniatur cum pena trium marcharum).” Beaktansvärt är angreppet på dem som försvarar former av magin. Det kan vara en s\'ag återklang av en gammal men oavgjord strid inom den lärda världen; en strid om räckvidden av de konträra begreppen vit och svart magi, naturlig och artificiell, theurgi och goeti. Kyrkan som visserligen uppmuntrat den gudomliga magin i rit och lära, är från början direkt fientlig mot liknande verksamhet utanför hierarkin. Till de förbjudna och fåfänga konsterna räknades inte bara spådom och under i allmänhet, utan också de nya modevetenskaperna astrologi och alkemi.-■ Den motsatta riktningen representerade en från senantiken fortlevande gnostisk och nyplatonisk tradition, som så småningom mynnade ut i nya tidens kristet färgade pansofi. Den bidrog också till uppkomsten av renässanstanken, att människan fritt, av kunskap och egen kraft, kunde behärska naturen och ödet.“^ Striden komplicerar under de följande århundradena de ansvarigas inställning till tveksamma gränsfall.-^ SD nr 1616. I avvikande (refererande) form hos Gummerus (1902), s 30 f. Statuta synodalia, s 157 (punkt 49—52). Hansen, Quellen, s 42 ff. -0 J D Mansi, Sacrorum conciliorum nova et amplissima collectio XXV', kol. 268 f. Smält bly eller vax droppades i vatten. De stelnade figurerna utvisade framtiden, botade, skadade etc. ^2 CIC I: C.XX\'I qu. V', c.iii. Malleus Maleficarum I qu. 1:6 (can. de mineris) ”Sciant auctores .\lchimiae, species transmutari non posse.” 23 Se härtill W E Peuckert, Pansophie. Ein V'ersuch zur Geschichte der weissen und schwarzen Magie (1936). 24 Jfr t. ex. Gustav \'asas ringaktande utfall mot Olaus Petri; ”ville öva och begrund40

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=