RB 36

ålderns religiösa föreställningar. Dessa har, menar Murray, traderats långt in i ny tid av en etnisk minoritet, ”the little people”, en neolitisk folkgrupp, som levt ett okänt och undanskymt liv i otillgängliga bergstrakter. Därifrån har hä.xkulten, som utövades av välorganiserade grupper om tretton personer, spritt sig öv^er hela Västeuropa och gett upphov till de kyrkligt inspirerade förföljelser, som når sin kulmen under 1500- och 1600-talen.^^ Mot denna uppseendeväckande teori har med fullt skäl allvarliga invändningar rests. Det material den bygger på är knappast oantastligt. Någon källkritisk värdering av de spridda vittnesutsagor, som anförs till tesernas stöd, görs egentligen aldrig. Att i 1600-talsmiljö införa en av historiker och arkeologer eljest okänd folkgrupp med stenåldersanor har också ansetts betänkligt och onödigt.^^ Trots överdrifterna och de metodiska svagheterna i Murrays teori innebar den likväl ett nytt och ovanligt sätt att nalkas ämnet: från etnografiska och religionshistoriska utgångspunkter. Trolldomsidéerna framställdes, inte som lärda spekulationer av medeltidsmunkar, utan som ganska allmänt omfattade folkliga föreställningar med djupa rötter i en förkristen miljö.^® Därmed hade också uppställts ett alternativ till fackhistorikernas stundom lite trånga syn på vittnesmålen som a priori värdelösa och anklagelserna som enbart fantasier. Det var inte oväntat från samhälls- och beteendevetenskaperna impulserna till en förändrad forskningsinriktning kom. Processerna hade redan tidigt beskrivits i lite vaga och allmänna termer som en patologisk företeelse, en masshysteri eller farsot.^^ Det låg nära till hands att söka förklara dessa symptomi sociala och psykologiska termer. Socialantropologerna hade vid sina studier av de samtida utomeuropeiska kulturerna ofta stött på trolldomsföreställningar, som inbjöd till jämförelser med de europeiska. Dessa forskare arbetade å andra sidan i en tradition, där man sökte formulera generella teorier om samhällsyttringarna, teorier som i bästa fall kunde prövas empiriskt men som väsentligen vilade på närmast filosofiska överväganden om funktion och struktur. De tenderade därvid att bli både allmänna och abstrakta, den empiriska forskningen, i den mån den var komparativ, var inställd på likheter snarare än skillnader.^® M Murray, The Witch Cult in Western Europe (1921). Ead., The God of the Witches (1933) samt The Divine King in England (1954). Liknande åsikter hos O Höfler, Kultische Geheimbiinde der Germanen (1934). P Hughes, Witchcraft (1952). E Fogelklou, Häxväsendet som fantasi och realitet. Helgon och häxor. (1952). A Keiller, The Personnel of the Aberdeenshire witchcraft Covens (1922). C L Ewen, Some Witchcraft Criticism (1938). Burr i .\mer. Hist. Review 27, 34 samt i förordet till Lea, Materials I, s xxxviii. A Runeberg, Witches, Demons and Fertility Magic (1947), s vii. 1® Jfr dock Linderholms nedan s 20 refererade åsikter framförda redan 1918. 11 O Snell, Hexenprozesse und Geistesstörung (1891). J M Charcot, La foi qui guerit (1897). 1® Jfr nedan kap. 4.3.1.1. 14

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=