Detta blir i det följande också regeln. Liknande uppräkningar av från den kanoniska lagen välkända brott finns i statuter från Skara, Linköpings och Uppsala stift.Redan ordningsföljden ansluter sig ofta till den i CIC (II Lib. VTit. X—XXI). Påföljden är uppenbara skrift. Från detta tämligen rutinmässiga omnämnande av sortilegium bland penitensbelagda brott avviker först en linköpingsstatut av biskop Nicolaus Hermanni (1370—1391). Förutom att den närmare definierar tidens trolldomsarter, ställer den därtill dessa i ett intressant samband med olika former av förgörning. Som eljest är det fråga om casus episcopales. ”Procuratores abortivum seu sterilitatem, intoxicatores, mortiferum procurantes, sacrilegos et incantatores, daemones invocantes, corpore Christi abutentes.”^- Trolldom är här liksom i en annan statut av samme biskop klart definierad som ars diaholica}^ Den missionerande kyrkan hade redan tidigt sammankopplat djävulen med kulten av de hedniska gudarna. I Canon Episcopi är Diana det ondas representant. I Sverige möter man långt fram i ny tid bekännelser om samröre med ”djävulen Oden”.^^ Det är dock med skolastiken och reaktionen på de dualistiska kättarrörelserna (manikeister, luciferaner o. a.) som djävulstron når de dogmatiska djup, varförutan trolldomsprocesserna knappast fått epidemisk omfattning. 1385 — året efter biskop Hermannis klosterinvigning — översattes och sammanställdes i Vadstena en uppbygglig exempelsamling om den övernaturliga kraften i sakramentets hostia och Guds ord, enkannerligen för att bemästra djävlar och trollpackor. I denna ”Järteckensbok” berättas efter engelska och kontinentala förebilder om djävulsförbund, citationer (”ok ginstan gjorde han som var van en cirkel, och kallade djävlarna” nr 5); skändning av hostian (nr 10); kärleksmagi med oblat (23); exorcism med Johannes’ ord: Verbum caro factum est (65); uppletande av stöldgods med demoners hjälp (192).^® I den berörda Linköpings-statuten finns direkta paralleller. ”Daemones invocantes seu pro furto explorando, seu pro mulieribus, seu pro quocunque alio corpore Christi abutentes.”^^ Dessa former är också vanliga i det senare processmaterialet. En mera medveten och differentierad hållning till de vidskepliga aktiviteterna speglas ibid, s 76. Statuta synodalia (Reuterdahl), s 73, 81, 138, 146. 12 Statuta synodalia, s 63, 81. För dateringen se Gummerus (1902), s 22. —Oblat var liksom övriga sacramentalia omtyckta trolldomsmedel. 13 Statuta synodalia, s 73. ”Qui aliquam artem dyabolicam exercent, non accedant.” 14 Nr 4 (bil.) Jfr OPSS IV, s 11. 13 Jfr Roskoff, Geschichte des Teufels I, s 317. 10 SPSS 22. Klosterläsning (1877—78), s 7, 15f, 23, 44 f, 127 f. 11 Statuta synodalia, s 63, 81. 39
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=