trolldomssaker efterlåtas må, att man utav dem, som så starka praesumptioner gravera, söker sanningen förmedelst ett beskedligt tvång efter domarreglerna, vilket ock vart efterkommet.”^® Det som avvisas i allmänhet kan uppenbarligen tillåtas i specialfall. Samme Loccenius medger i ett arbete om majestätsförbrytelser, att tortyr må användas i fall, då sanningen inte på annat sätt kan utletas och hänvisar till Lex lulia Maiestatis. Sådan tortyr har också, trots hans allmänna försäkran om motsatsen, skett under hela perioden. Mot 1600-talets mitt är beteckningen crimen laesae Maiestatis Divinae på de former av trolldom, som innefattar djävulsförbund, etablerad också i världslig rätt. Vid en långvarig diskussion i hovrätten 1648 om en slottspost från Nyköping, som skulle ha tecknat kontrakt med den onde, framhåller de assessorer som yrkar på en sträng bedömning, att eftersom han ”förobligerat sig Satan i våld till liv och själ, och således committerat crimen laesae Maiestatis Divinae, skulle han icke kunna benådas livet, utan androm till varnagel exemplariter straffas.”^^ I en karakteristik av deras brott, som 1669 vid processerna i Mora blivit tingförda, framhåller man som den första bland fem huvudpunkter, att ”l:o är här crimen laesae Maiestatis Divinae. In på 1700-talet är systematiken överallt genomförd. I en prejudikatsamling från Göta Hovrätt och 1700-talets första del upptas samtliga trolldomsoch förskrivningsbrott under denna huvudtitel. 2.4. Den kyrkliga bestraffningen av trolldom och vidskepelse 2.4.1. Bakgrunden Reformationen hade ändrat grundvalen för den kyrkliga jurisdiktionen. Bann och uppenbara skrift bibehölls visserligen, men de avgifter och böter som ingick i straffet och allmänt uttogs skulle enligt Västerås ordinantia i fortsättningen tillfalla kronan.^ Också den kroppsliga bestraffningen låg enligt reformatorisk åskådning utanför kyrkans kompetensområde. Kyrkodisciplinen skulle utövas sine vi corporali.^ Det sistnämnda var emellertid mer ett teoretiskt utgångsläge än ett praktiskt genomfört program. Redan under Gustav Vasas egen regering tillkom Bidrag till Finlands historia 2 (1894—98), s 285. J Loccenius, Dissertatio Juridica de Crimine Laesae Maiestatis (1638), c. xiv (jfr c.xiii om eljest inhabila vittnen) —Fall av sådan tortyr i t. ex. Repertorium rerum criminalium B 101 ö nr 1: 21, 1249. UUB. ^2 Referendbok II Criminalia, fol. 78. SH. RA ^3 Blåkulle-Färderna III, s. 145. Criminale Måhl och Prejudicater uti Kong. Maij:tts och Riksens Göta Hofrätt, fol. 1 ff. God. Delagardie II: 14. LUB. 1 SRA I: 1, s 90. 2 Ovan s 58. 76
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=