Oavsett de teoretiska motiveringarna: inför allmänheten hade det stått klart, att den som nekade hade alla utsikter att undslippa med livet. Denna praxis hade emellertid brutits genom hovrättsdomarna på våren 1672.^'* Därigenom hade bland andra en av de nekande i Ovanåker avrättats. Allt detta var välkänt i Bollnäs. Av vittnesmålen framgår, att man hört åtskilligt från Dalarna. En anklagad kvinna uppgavs ha sagt: ”Så länge jag inte bekänner mig, så tager mig ingen.” Man visste emellertid också, ”att i Alfta (Ovanåker) ändå en obekänd vore till döden kommen. När kommissionen den 24 januari skulle skrida till votering över de anklagade i Bollnäs, måste man alltså ta ställning till hur långt dödsstraffet kunde tillämpas.^® Rimligen har då Lundius och Stiernhöök utvecklat sin ståndpunkt och voterat därefter.^' De var heller inte ensamma. Stiernhöök uppger, att tre eller fyra ”till att salvera samvetet fordrade uti condemnationem till dödsstraffet propriam confessionem.” Rättens majoritet hade emellertid en annan uppfattning. Minst hälften av de tio dödsdömda i Bollnäs hade vägrat bekänna. Inför minoritetens argumentering för en försiktigare och processrättsligt mera stringent strafftillämpning hade också bönderna reagerat med stor häftighet. ”Då uppsteg nämnden sägandes, om intet dessa kärringar bliva av daga tagne som för deras barn, så vilja de själva gå under bödeln, och den första käring som förer dem giva en blykula att släppa dem. Dem (blev) förehållet, att vi intet komne äre att göra exekution utan rannsakning och dom, eller bifalla det vi efter samvetet intet göra kunna. Rosenhane hade redan före voteringen haft en utläggning efter andra, kanske mer lättfattliga linjer. Han hade ”överlagt och bett de övriga, efter han befruktade som nu går, att alla skulle gå till döden, att de ville låta bekväma sig och låta komma på annat straff.” Ett sådant löfte hade han också fått av en nämndeman. Han erinrade nu rätten om detta löfte och nämnde en av de föreslagna kandidaterna till dödsstraffet, hövitsmans Kerstin, som lämplig att förskona. ”Då Hr Nils i Forsa voterade ad poen. extraord. tyckte Hr Praesidenten det mycket väl, gladde sig däröver och tackade.”^* Längre kunde han och de övriga kritikerna inte komma. Bönderna, präs3^ Ovan s 134. 35 Sticrnhööks prot. (Bollnäs) 22—23.1.1673. Ekdahls saml. Vitt.akad. 3C Jfr ingressen till Rosenhanes yttrande ”när quaestio var, huru vida livsstraffet kunde brukas.” Sundborg, s 252. 37 Bara Sticrnhööks vota är kända. Ovan s 135 not 20. Han fäller enbart sådana som bekant. 3S Sticrnhööks prot. (Bollnäs) 24.1. Ekdahls saml. Vitt.akad. Jfr Hanzén, s 32. Sundborg, s 209. 39 Sticrnhööks prot. ibid. 139
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=