Den utvidgade kriminalisering av trolldom som skett under senare delen av 1500-talet hade inte avsatt några spår i den skrivna rätten. Trolldom kom därför att tillsammans med en rad sedlighetsbrott handläggas i intimt samarbete mellan experter på svensk och mosaisk rätt. Till denna utveckling bidrog säkerligen också en utbredd osäkerhet bland lekmännen. Kyrkan hade spelat den viktigaste rollen, då det gällt att definiera de nya brottsformerna, och det föll sig därför naturligt, att dess medverkan påkallades vid tillämpningen i de konkreta fallen. Redan Gustav Vasa anlitade sin handgångne man, biskop Henrik i Västerås, då en rad trolldomsbrott på 1550-talet avslöjats i Dalarna.^ Från och med slutet av 1500-talet finns också åtskilliga exempel på att prästmän deltagit i rannsakningen av trollkonor, antingen som nämndemän eller som särskilt tillkallade experter. I en rättegång i Kalmar 1552 sitter inte mindre än fyra präster i nämnden.® Också vid de utomrättsliga förhör —ofta i samband med tortyr —som från 1500-talets slut börjar uppträda i Sydsverige, förekommer prästmän bland de närvarande vittnena."^ Vid en rättegång i Kinnevalds härad 1609 begär rätten särskilt yttrande av den anklagades sockenpräst.® Före rättegången mot en 1620 i Hällestad anklagad kvinna hade enskilt förhör verkställts av sockenprästen och befallningsmannen.® Ännu 1619 utgår befallning från KM till biskopen i Skara att förhöra några för trolldom misstänkta personer.^® Då hade emellertid sådana insatser på det lokala planet förlorat sin betydelse i jämförelse med det samarbete som etablerats mellan den nyinrättade hovrätten och de berörda stiftens konsistorier. Det äldsta aktstycke, som kan belysa detta samarbete, är ett av Uppsala domkapitel 1619 avgivet betänkande över två i Gävle fängslade signerskor.^^ Yttrandet formar sig till en principdeklaration om samtliga trolldomsformer. Det får också under de närmaste åren tjäna som förebild för liknande uttalanden från andra håll och anförs ännu 1648 vid en diskussion i Svea hovrätt. Inledningsvis konstaterar domkapitlet, att världslig myndighet ensam är behörig att rannsaka och döma i ett ärende som det förelagda. Som hovrätten emellertid begärt kapitlets mening i frågan, vill man inte undandra sig plikten att avge sitt enfaldiga betänkande. 5 GIR 22, s 31 f. ® Berg, Bidrag, s 100. 7 Ovan s 71. ® Nr 154 (bil.) — Sådana s. k. skottsmålsbrev förebärs emellanåt också av försvaret. 8 Östergötlands län 2 b. GHA. 10 RR 18.2.1619. 11 Episcoporum etc., fol. 12. A 945. KB. Jfr K 38. UUB. Anjou, Svenska kyrkans historia (1866), s 340. Linderholm (1918), s 48 f. Cnattingius, s 161 f. 12 Referendbok II Criminalia, fol. 78 f. SH. RA. 1® Jfr ovan s 76. 91
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=