Dalarna hade hört, ”att de som intet hava bekänt sig, intet kunnat tagas livet av.”^^ Två av de avrättade i Leksand hade alltså nekat i rätten. Mot dem förebringas emellertid fullständig vittnesbevisning om att de tidigare, privat eller vid förhör i kyrkan, hade bekänt. Att de nu i rätten återfallet till ett hårdnackat nekande kan inte hjälpa dem. De avlagda bekännelserna betraktas som tillräckliga, trots att de är utomrättsliga och har återtagits. Den själavåda som de anklagades förnyade obotfärdighet nu kan medföra, bortser man från. Det fanns andra bland de dödsdömda som nekade. De hade emellertid gjort det konsekvent och alltifrån de första förhören. Mot dem används metoden med utförande och förmaning på rättarplatsen. Ingen kom att avrättas. Därvid är man ändå övertygad om att deras nekande ur materiell synpunkt är värdelöst. En kvinna anklagas av 105 barn, varför rätten ”ingen tro kan sätta uti hennes motsägande.” En annan, som också nekar, ”kan så mycket mindre hos rätten någon tro vinna, som barnahopen är mycket stor och de högt och jämmerligen klaga, dessutom hon med sina åtbörder sig utvisar för en vrång och förhärdad människa. Kommissionen har emellertid också tagit kritisk ställning till vittnesmålen från de förda barnen. I Rättvik, där bara 3 av 65 anklagade befinns skyldiga, dömer man ”en hop skalkaktiga drängar” till gatulopp, ”lögnaktiga gossar stupas med ris, vanartiga kvinnspersoner med stocken och ris i handen.” I en rapport till KM anför Creutz, att en målsättning för fortsatta tingsrannsakningar bör vara, att ”avstraffa en hop vanartiga barn och andra av Satan uppeggade människor, som bedraga den enfaldiga allmogen. Liksom redan vid årsskiftet 1670 är man alltså här på det klara med att somliga vittnesmål är fabricerade och oriktiga. Som vanligt tillskrivs de Satans vilja att förvirra hela verket och därmed göra det om intet. Det avgörande steget förmår man därför inte ta. Resten och huvuddelen av vittnesmålen blir godkända, särskilt som de bekräftas av de botfärdiga konorna. Redan det förhållande att man aktivt granskat och underkänt en del av vittnesmålen torde ha styrkt de nekande i övertygelsen om sin oskuld. De lokala representanterna i kommissionen, lagläsarna, prästerna och nämnden, har uppenbarligen också tagit intryck av de avslöjanden som görs. När nya anklagelser på senhösten tas upp i tingsrätten, bemöts de med uttalad skepsis.^^ Det är också nu menigheterna inkommer till KM med böner att få slippa vidare rannsakningar.'^® På vilken bevisning har man då dömt? Frånvaron av protokoll gör det nära nog omöjligt att besvara frågan. Brunnerus uppger i sitt betänkande ”75 ”76 Nedan s 139. 75 Blåkulle-F. III, s 3 ff. 7« Refererad i KM t SH 20.2.1671. RR. Jfr Blåkulle-F. II, s 88. 77 Orsa, Mora, Gagnef 1 —12.12.1671. österdalarnas dombok. ULA. 78 Blåkulle-F. III, s 21 ff. 131
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=