1918 utkom det första och enda av sex planerade band i Em. Linderholms arbete om de stora häxprocesserna i Sverige.^* Där behandlar han rannsakningama i Bohuslän men redovisar också i en allmän inledning sina utgångspunkter och problemställningar. Han känner visserligen till Hansens arbemen det är eljest påfallande hur lite bruk han gör av den internationella litteraturen. Så framstår processerna här som en svensk, inte en europeisk företeelse. Inte heller till sina föregångare, Bååth och Gadelius, tar han ställning, fast hans åsikter i vissa avseenden överensstämmer med deras. 39 ten Det medeltida häxbegreppet, sådant det utformades på kontinenten, har senast under 1400-talet vunnit insteg i Sverige. Att det inte förrän sent, på 1660-talet, resulterade i mera omfattande processer, har flera, delvis motstridiga förklaringar. De stora epidemiska processerna i Tyskland kom igång så sent, att de inte hann ”genom folklig påverkan smitta, innan reformationen kom igång.” Denna i sin tur ställde andra frågor i förgrunden, ”varjämte de långa krigen och särskilt det svenska befrielsekriget under Sturarna länge lade beslag på allt intresse och gav kyrkans män annat att göra än att uppspåra trollkvinnor.”^® Också under 1600-talets första hälft ”togo sannerligen viktigare ting konung, råd och folk, jurister, lärde och präster i anspråk än ett fall än här än där av trolldom.”'*^ Denna tidigare passivitet, detta ointresse, gjorde att myndigheterna och kyrkan stod fullkomligt överraskade, när oväsendet med full styrka bröt ut mot 1660-talets slut.'*- Det var alltså ingenting på förhand planlagt, ingen systematisk förföljelse organiserad och genomförd uppifrån, ingen inkvisition. Processerna är myndigheternas förvirrade reaktion på en väsentligen folklig rörelse. Den folkliga trolldomsideologin har flera rötter. En del går ner till hednisk tid, andra till medeltiden. ”Det är fråga om den demonistiska magins förbrytelser, sådana de tänkas enligt urgammal men av senmedeltida djävulstro slutformulerad tradition.”^® Dessa föreställningar svarade mot ett religiöst behov, som kyrkan inte förmådde tillfredsställa. Och här framförs en ståndpunkt som liknar Bååths: i en central formulering pekar Linderholm på magins roll som alternativ folklig ideologi, på eller utanför gränsen till den officiella religionen. ”Detta oskrivna system av magiska bruk betydde den starkaste konkurrens med kristendomens etiska och religiösa krav och det i en styrka och omfattning, som man nu helt enkelt förgätit.”^^ Det är denna folkliga magi som frambringar oväsendet. Det framstår som ”en suggestion av massorna, vållad och närd av deras egen vidskeplighet.” Det är ”ett utslag av det undermedvetna själslivets yttringar, (...) en egendomlig på psykisk väg ytterst smittsam hemlighetsfull sjukdom.” Denna sjukdom, som finns beskriven bara på två av trolldomsaktemas tiotusentals sidor, yttrar sig som en dvala, ett tillstånd av trance.'*® Linderholm synes föreställa sig, att en benägenhet för denna 38 Linderholm, ovan not 33 a.a. 30 Ovan not 11. Linderholm (1918), s 13. 4® Linderholm (1918), s 20, 38. ** ibid., s 56. *2 ibid., s 57. Jfr Sundborg (Lychnos 1954—55), s 234 f. 43 Em. Linderholm, Trolldomsprocessernas upplösning i Sverige. HT 1913, s 166. Id. (1918), s 40, 55. Linderholm (1913), s 165. Han värderar den emellertid lågt. Den innebar ”ett fruktansvärt nedsmutsande av fantasi- och känsloliv, vilket, särskilt för kvinnovärlden, får de mest ödesdigra konsekvenser.” Ibid., s 166. 45 Id. (1918), s 59 f. 20
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=