hållet krav på kyrklig handläggning av brott, ”som i världslig lag icke är satt straff och böter uppå.”^® Man anknyter till tanken, att kyrkodisciplinen skall komplettera världslig rätt på de punkter denna brister, och att behörigheten kan fastställas i privilegier. Hertig Karl bifaller i princip framställningen. I sitt svar uppmanar han prästerskapet att ha noga uppsikt med sina församlingsbor och stävja de nämnda brotten under iakttagande av KO:s bestämmelser. Först om de brottsliga vägrar underkastelse eller bättring, skall världslig rätt ingripa för att med sina straff avskaffa sådan motvillighet.Likheten med de ovan berörda artiklarnas slutstadgande är inte oviktig. Det är också belysande, att jämväl trolldom upptas bland de aktuella brotten. Just under 1500-talets senare del framstår bristerna i den världsliga trolldomslagstiftningen särskilt klart. Det skulle emellertid visa sig, att hertig Karl i fortsättningen var mindre benägen att fortsätta på den inslagna banan. Hans attityd i kyrkotuktsfrågan utvecklas under 1590-talet från försiktig återhållsamhet till öppen fientlighet mot det kyrkliga programmet. Antydningar härom finns redan i hans reaktion på Uppsala kyrkomötes beslut 1593. I detta förklaras på tal om kyrkodisciplinen, att grundvalen visserligen lagts i kyrkoordningen, men att dittills mycket brustit i tillämpningen. Fördenskull lovar alla att med flit bemöda sig om uppsikten med ordningens efterlevande. ”Och där som själva saken så kräver, må det som yttermera behövs med biskoparnas och kapitlens gemena samtycke bliva tillagt och förmerat.”^* Det som här åsyftas är ingenting mindre än självständig lagstiftningsrätt för kyrkans män. Hertigen reagerar naturligtvis. I hans och rådets motförslag finns ett inskott i den citerade meningen, som helt förändrar dess innebörd. ”Och där som själva saken så kräver, må det som yttermera behövs med biskoparnas och kapitlens gemena samtycke och överhetens tillstånd bliva tillagt och förmerat.”19 2.4.2. Kyrkostraffen För strängnäsprästerna hade det varit självklart, att den skadliga trolldomen skulle stävjas genom ingripande från världslig myndighet. Redan i landslagen fanns stadganden härom. Den betydligt vidare kategori av magiska förbrytelser alltifrån djävulsförbund till enkla läsningar och signerier, som inte täcktes av landslagens mycket snäva brottsbeskrivning, hade däremot tidigt skapat problem. I vissa grövre fall reagerade de ordinarie domstolarna med en utvidgning av praxis som följd. I de lindrigare åter förelåg inget allmänt intresse för reaktion, ehuru kyrkan i teorin även i dessa såg utslag av olidlig Ovan s 56. Stiernman, s 360 f. Jfr ovan s 57. Ovan s 64 f. 18 SRA III, s 89. m ibid., s 96 (kurs. här). 79
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=