påbuden. Tvärtom innefattas uttryckligen spådom och andebesvärjelse bland de med döden bestraffade brotten. Detta oaktat tillerkännes bibelns stadganden bara begränsad giltighet i de behandlade akterna från 1610-taIet. Först vid bevisad skadegörelse och uppenbart djävulsförbund tillämpas det bibliska dödsstraffet. Denna friare tolkning avviker alltså klart från den radikalare ortodoxins men motiveras endast med en hänvisning till de kejserliga konstitutionerna. Man medger emellertid att frågan är kontroversiell.^^ Utförligare motiverad är denna mera måttfulla attityd i ett arbete från det svenska väldets periferi. Herman Samsonius, superintendent i Riga, utgav 1626 av trycket nio häxpredikningar tillägnade rikskanslern Axel Oxenstierna.^® I den sista av dessa diskuteras behandlingen av sådana anklagade, som varken överbevisats om maleficium och därför dömts till döden, eller som anfäktats av melankoli och frikänts. De trollkonor som visserligen förbundit sig med djävulen men inte skadat folk eller fä, kan och bör inte straffas till döden. Att förneka Gud och ty sig till den onde är nämligen mera ett andligt än ett världsligt brott. Så finner man inte heller i den äldsta kyrkan exempel på att dödsstraff utmätts mot dem som avfallit från den kristna tron. Åtskilliga lärda delar denna uppfattning. Som frågan är omstridd bör man för övrigt i alla tveksamma fall välja det mildare straffet.^® I sitt utlåtande av år 1646 hade nyköpingsprästerna gjort sig till förespråkare för en motsatt ståndpunkt. Med stöd av bibliska påbud och prejudikat förordar de dödsstraff också i sådana fall, där bevisning om skadegörelse saknas. Samma inställning röjer de två år senare i ett uttalande om en slottspost från Nyköping, som anklagats för att skriftligen ha förbundit sig med djävulen. Målet mot denne Olof Månsson är ett av de viktigaste före de stora processerna och föranledde en vidlyftig diskussion i hovrätten, där fyra olika ståndpunkter förfäktades.'*® Det underställdes fördenskull KM, som infordrade yttrande från biskopen i Strängnäs Johannes Matthiae, och kyrkoherden Simon Benedicti i Stockholm.** Olof Månsson hade erkänt, att han ”skriftligen och med egen hand förobligerat och förskrivit sig Satan i våld.” Dock uppger han sig inte själv ha författat obligationen ”utan allenast avkopierat en annan.” Hans avsikt hade inte varit den ögonskenliga onda. Han ville bara visa skriften för andra som ett kuriosum. Därtill ångrar han sitt tilltag och ber omförsköning.*^ I sitt utlåtande till KM framhåller Matthiae och Benedicti, att den anklagade efter nyköpingsprästernas censur väl förtjänat döden. KM kan tryggt och med lugnt sam37 Ovan s 92. 38 H Samsonius, Neun Ausserlesen und Wolgegriindete Hexen Predigt (1626). 38 ibid., s xiii f. Referendbok II Criminalia, fol. 78 ff. SH. RA. Episcoporum, fol. llSff. A 945. KB. ■*2 Referendbok II Criminalia, fol. 78. 97 7
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=