”Mål inför biskopsnämnd . . . Det tredje är trolldom. Blir någon tagen inom gård och grind med horn och hår, det skall komma till värjemål. Om nämnden fäller, då skall den fälla till kyrkobot och icke till böter, utom sex örar till bonden jför åbörd av trolldom.” Redan den äldre västgötalagen upptar också bestämmelser om beskyllning för trolldom. I senare tid är just defamationsparagrafen ett viktigt lagrum i trolldomsmål, ehuru man i domar efter landslagen följer de avsnitt i TingsmålaB. som berör falsk angivelse i allmänhet. Liksom SmL ger VGL på denna punkt genom sin konkretion besked om de föreställningen som konstituerade tidens magi. ”Detta är okvädningsord till kvinna. Jag såg du red på en fållgrind med utslaget hår (och lös gördel) i trolls hamn, då det vägde jämnt mellan dag och natt. Säger man att hon kan förgöra kvinna eller ko, det är okvädningsord.” (VGL I RättslösaB. 5:5. VGL II RättslösaB. 9) Det vore här onekligen frestande att hänvisa till Canon Episcopi (ovan s. 30) med dess fördömande av tron på nattfarande trollväsen. Att tillvita kvinna sådan verksamhet är ovillkorligen straffbart, eftersom bevisning enligt kyrklig uppfattning varken får eller kan ske.^^ Det finns dock inga skäl som talar mot att bevisning här såväl som i övriga fall vore tillåten. Samma avsnitt i VGL berör också kränkande beskyllningar av annat slag; somliga av gammalt ursprung som den för feghet eller ofrihet; andra åter som står i klart samband med nya förseelser, som först genom kyrkans påverkan kriminaliserats i svensk rätt. Till denna kategori hör beskyllningar för tidelag, blodskam, hor, fosterfördrivning och barnamord, alla brott som måste kunna bli föremål för bevisning. Beskyllningen kan dessutom vara mera allmänt defamerande —att vara ofri är inte brottsligt, bara skamligt. Oavsett trolldomslagarnas ålder i övrigt kan alltså nattridandet ha varit en sådan allmän skamlighet, den man inte utan goda skäl tillvitar fri kvinna. Också i Gutalagen är trollkona ett av okvädinsorden till kvinna. I övrigt stadgas där ingenting om trolldom.^® Man har tidigare utan vidare tagit för givet, att också svealagarnas bestämmelser mot förgörning har avsett skadlig trolldom.^^ Redan i sin doktorsavhandling och sedan mera utförligt i en tidskriftsuppsats har emellertid Så Kiessling, s 56 ”. . . galt als Beschimpfung und wurde ohne Beweismöglichkeit bestraft. Ohne Beweismöglichkeit weil von der Kirche die Reahtät noch abgelehnt vvurde.” 1- Lex Salica har parallella stadganden. Hansen, Zauberwahn, s 59. 13 GL 39. Om lagens på en gång ålderdomliga och från fastlandsrätterna avvikande karaktär se A Thomson, Barnkvävningen (1960), s 6. I'l Så Holmbäck-Wessén I, s 125 not 104. Ström, s 189. 34
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=