kanslikonimissionen hade till dato ingenting uträttat. Ärendet var emellertid överlämnat till prästeståndet på riksdagen. Också från Uppsala domkapitel, som förstärkts med ett par av de andliga bisittarna från norrlandskommissionen, förväntade man yttrande.^^ Det är alltså i detta ännu oklara utredningsläge som konungen avvisar eller förbigår kraven på nya kommissioner. I resolutionen på Västernorrlands samlade besvär hänvisas också uttryckligen till att ”samma ärende nu sederTill yttermera visso överlämnades allmogens besvär till hovrätten för åtgärd. Också detta tyder på att konungen avsett att frågan tills vidare skulle behandlas av de ordinarie tingen, inte av en kunglig kommission.^® Stiernhöök fick därigenom strax före jul hovrättens order att ta sig an saken och ”däröver döma som I finna sakens beskaffenhet vara.”^~ Efter hösttingens avslutande synes därmed också frågan ha vilat till in på våren 1676. De uppländska rannsakningarna, som i ett fall från österlövsta i Oland innehöll dödsdom, hade då också underställts hovrätten.^® I början av mars inkom emellertid Stiernhöök i hovrätten med betänkligheter mot att ”företaga allmogens i örbyhus län besvär.” Det framgår inte om dessa invändningar varit principiellt riktade mot trolldomsrannsakningar eller av mer praktisk och personlig natur.^® Hovrätten hade under april fått två påminnelser från konungen och vidhåller under hänvisning därtill sina krav på åtgärder.^® I slutet av april meddelar därför Stiernhöök, att tingen redan är utlysta. Till detta besked fogar han några allmänna reflexioner om sakläge och rättsprövning: ”15 jämväl med riksens prästerskap är communicerat. mera Han har av predikstolarna låtit utlysa tingstimmarna, ”att den som någon kunskap om sådant Satans parti och anhang hava kunde eller eljest därav plågad eller hemsökt vore, skall deras skäl och bevis oförsumligen till rätta befordra och där lagligen förhöra och döma låta.” Sedan han och den fattiga, anfäkade hopen, ”som ock eljest var och en rätt nitälskande kristen så mycket bättre har mått sig om skäl och bevis, vittnen, tecken och rykte därtill omse och underrätta,” vill han ”söka efter bästa förmåga ock det pund som Gud förlänades varder uti en så högviktig, svår och intrikat sak emot den listige fiendens anslag och bedrägliga trolldomsandar allt det efterkomma, som en rätt samvetsdomare och den där utan något annat beskönjande för människor ett svårt försvar och räkenskap hos Gud för sina domar vet sig att hava.”*^ ibid. 15 16.10.1675. RR. 1® Jfr Linderholms 1930, s 193, motsatta uppfattning, baserad på en notis i ett tingsprotokoll. Missförståndet kan vara samtidens. 1^ SH t. Stiernhöök 23.12.1675. SHreg. R.\. 1*^ Linderholm 1930, s 192, 194, 196. 10 SH t. Stiernhöök 3.4.1676. SHreg. R.\. 20 Id. t. id. 21.4.1676. Jfr Hist.saml. IV, s 232 ff samt nedan s 200. 21 Stiernhöök t. SH 25.4.1676. Ekdahls saml. (.\ 13) Da. Vitt.akad. 190
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=