RB 36

kämpat. Ärkebiskopens pakterande med rådsoppositionen blir också ett led i hans strävan att återinföra de tu herrskapen i landet; gärna med det ena sysselsatt i Polen. Striden kring kyrkotukten bli så besett också relevant i ett större, realpolitiskt sammanhang. Är det meningen, att ”prästerskapet skall hava makt över människornas kropp och lägga dem något lekamligt straff uppå, efter som mäster Abraham gjorde uti sin visitation, då är den punkten orätt och bör uti en evangelisk kristen församling ingalunda bliva liden.” Sådant röjer bara en avsikt, att ”här uti riket införa ett påviskt tyranni, som mäster Abrahamväldiga uppå begynte. Karl är ingalunda obenägen att till Guds ära och rikets fromma bekämpa den ökande trolldomen. Kyrkan har i denna kamp sin givna roll som förvaltare av den evangeliska botdisciplinen, av själavården och predikoämbetet. Men all verksamhet som inte rör själen och samvetet är i princip förbehållen världslig överhet. Den berättigade kritik som tidigare från kyrkligt håll riktats mot brister i rättskipning och lagstiftning, tystas efterhand genom en rad reformer. Hit hör bland annat det första allvarliga försöket att i positiv rätt komplettera landslagens ofullständiga trolldomslagstiftning. I det s. k. rosengrenska lagförslaget fogas till de redan kända paragraferna om trolldom och förgörning en tredje, som i stränghet och vidd bör ha varit väl ägnat att tillmötesgå också de teokratiska kraven på en anpassning till moselagen. ”46 ”Far man eller kona med vidskepelse, signelse eller trolldom, lövjeri eller andra läsningar, till att folk förvilla eller fördärva med slik djävulskap; den man eller kvinna det gör och varder med vittne bar åtagen, äger uti båle brinna. Det skall häradsnämnd veta om det mål vad däromsant är, och granneligcn rannsaka. Värja de honom eller henne, vare värjde och fria; fälla de honom eller henne, vare fällda och stånde samma rätt som föreskrivet står.”'*^ Liksom arbetet i sin helhet blev stadgandet aldrig mer än ett förslag. Sammanställt med andra källor vittnar det dock om en skärpt inställning från och med 1500-talets slut. Karl IX själv övervinner snart sin tidigare tveksamhet. 1607 befallde han en fogde i Hälsingland att göra processen kort med en trollkona,^® och året därpå förordar han tortyr i en värmländsk rättegång.^® Hertig Johan av Östergötland anger i ett bönedagsplakat från 1614 hårda och tämligen improviserade straffsatser för de arter av trolldom, som inte kan straffas ”efter lagsens beskrivelse”. De som sysslar med läsningar och lövjeri och andra sådana vidskepelser, skall första resan straffas med torn och häkte vid vatten och bröd en månad och sedan ”gå vid kalkbaljan eller annat arbete uti halsjärn och sporre vid vårt slott eller gårdar uti ett halvt Riksdagsaeta 1607. RA. Lagförslag i Carl den niondes tid (1864), s 485 f. 48 Nr 142. 49 Nr 140. Jfr nedan s 72. 59

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=