männen Erik Nerbelius i Hälsingland och Henrik Winblad i Västerbotten. Därtill kom sex av ärkebiskopen nominerade prästmän. Vidare skulle på orten adjungeras sex de bästa av ordinarie häradsting eller av borgmästare och råd i städerna. Det formulär som tidigare använts till instruktionerna för kommissionerna i Dalarna och Hälsingland överges och en helt ny utfärdas. Där tecknas först i ljusa färger tillståndet i landet, där inbördes sämja och fredligt arbete kontrasteras mot det skövlade och av kriget utödda Europa. Inte minst i rättskipningen har sålunda kungamaktens omsorger förmått lisa undersåtarna. Så mycket mera beklagligt framstå därför det oväsende, som på vissa orter i Norrland tycks ”bestrida och på det högsta angripa den som är själva eviga rättrådigheten och all godhets brunn.” Ett sådant Satans ogräs har konungen beslutat genomden nu utsedda kommissionen utrota ur Guds församling och undersåtarnas hop. Två vägar står därvid öppna. A ena sidan skall man ”granneligen rannsaka och efterfråga, hurusom Satan och dess ledamöter hava förfört de oskyldiga, som med ingen uppsåt eller arghet äre komne på den elaka sidan.” Dem skall man skona och om möjligt återföra på den rätta vägen. De å den andra sidan, som med berått mod finnes brottslige till gudsförakt och djävulsförbindelse, som ”därutinnan hava stått framhärdeligen och utan ånger bedragandes med sig andra,” dem skall man döma efter Guds ord och lagens, straffa och rätta dem ”så mycket som det hos dem står till att göra.” Rätten skall alltså inte bara som tidigare från de rättskaffens avsöndra de skyldiga, utan ställs därjämte inför den grannlaga uppgiften att bland de senare finna de onda hjärnor, som ensamma är värda det högsta straffet. Distinktionen är om icke identisk så dock analog med den i KM:s tilläggsinstruktion till Rosenhane från årets början. All blåkullafärd, all beblandelse med den onde är inte lika straffvärd. Avgörande är uppsåtet, syndens långvarighet och konsekvenserna för andra inblandade, särskilt barnen. Ett viktigt kriterium från den av Rosenhane inspirerade instruktionen saknas emellertid: egen frivillig bekännelse. Den frågan skulle återkomma under de fortsatta rannsakningarna i Norrland. Landshövding Graans kommission kom aldrig att träda i verksamhet. När Graan på nyåret mottog konungens fullmakt, begärde han befrielse från uppdraget förebärande dels sin höga ålder, dels också sina många åligganden i länet. Befrielse lämnades honom.‘‘ Under tiden strömmade nya trolldomsrannsakningar in till hovrätten från förut oberörda socknar och städer. När konungen i slutet av mars 1674 utser ny kommission, kommer därför fullmaktens lista på rannsakningsorter att omfatta utöver de förut angivna Delsbo, Härnösand och Söderhamn jämväl * J. Nordlander, Johan Graan (Norrl.saml. I\’; 1), s 59 f. —Ännu i slutet av februari har inget avgörande träffats. 22.2. skriver Graan till ärkebiskop Stigzclius om de andliga deputerade. Jfr dennes svar 17.3.1674 i Handl. rör. trolldom 1. R.Ä. 155
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=