saknas emellertid inte heller. I en konsistorieordning för de svenska erövringarna i Ostpreussen 1627 påpekar Johannes Botvidi, sedermera biskop i Linköping, att den kyrkliga handläggningen av brott mot dekalogens båda tavlor bör ske ”ratione disciplinae Ecclesiasticae, non poene Politice.”^ Redan den uppenbara skriften var emellertid en fruktad och avskydd påföljd. Under 1500-talets senare del var pliktvägran bland allmogen så vanlig, att hertig Karl såg anledning att särskilt stadga däremot.^ En värmländsk kvinna, som av sin granne ertappats med magiska manipulationer, föredrar att svara inför tinget framför att anges för prosten. ”Förr än jag skall lida någon spott härför, vill jag bära honom (trollpåsen) fram.”® Förhållandet belyser också hovrätternas strävan att kontrollera exekutionen av utdömd kyrkoplikt.^® Formellt är världslig rätt behörig instans i alla mål, där den lagliga påföljden kan bli böter eller kroppsstraff. Praxis är emellertid under ett övergångsskede svävande. Skara domkapitel anser sig ännu 1640 oförhindrat att döma i ett trolldomsmål för det fall världslig rätt önskar återvisa ärendet. Mot en klockare, som i kontramagiskt syfte begagnat ett band från mässskruden på sin ko, skall enligt kapitlets dom pastor loci väcka talan i häradsrätten, ”och sedan till konsistorium, om ludex Politicos henne remitterar tillbaka igen.”^^ En värmländsk häradsrätt uttalar på 1630-talet i ett signerimål, att saken, ”efter hon inte hörer till världslig dom utan till Capitlet eller prosten, förvisas till dem, som däröver rätta och med kyrkostraff fullfölja kan.”i2 Sådana fall hör dock till undantagen. Domkapitlen anpassar sig som regel villigt efter förut skisserad ordning. Brottmål som upptagits i domkapitlen som första instans förvisas med få undantag till världslig rätt. I vissa stiftsstadgor förutsätts till och med, att de under kyrkostraff fallna brottslingarna först måste uppvisa skriftligt bevis på att saken behandlats i världslig rätt, innan försoning med kyrkan genom uppenbara skrift eller eljest kunde ske.^® I ett utlåtande till Svea hovrätt om några i Gävle anklagade signerskor fastslår Uppsala domkapitel ödmjukt, att ”detta ärendet att rannsaka och döma kommer världsliga personer till, som domsätet bekläda.”^'* Vid periodens slut är kategoriklyvningen klart definierad i J. Gezelius’ finska stiftsstadga Perbreves Commonitiones. ”All gammal vidskepelse . .. avskaffas geHolmquist, Bidrag (UUA 1908), s 5. 8 Ovan s 79. ® Karlstad 28.5.1640. Värmlands län 1 b. GHA. Jfr ovan s 83. Skara domkapitels protokoll 16.9.1640. Holmquistska avskriftssamlingen 4. LUB. 12 Kil 30.7.1633. Värmlands län 1 b. GHA. 13 T. ex. stadga från Kalmar superintendentia hos Hall (ASUH 35), s 98. Skara stift, ibid., s 29. —Rudbeckius anger som skäl för ett summariskt förfarande i kapitlen, att ”saken gemenligen förr är politice dömd.” Handlingar I (Thyselius 1839), s 135, 140. 1* Episcoporum etc., fol. 12. A 945. KB. 84
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=