RB 36

uppdelning i två huvudkategorier, men reserverar det i Guds lag påbjudna dödsstraffet till den snävare krets, som av berått mod och enligt egen bekännelse vedersakat Gud och sin kristendom och förbundit sig med Satan till liv och själ. De övriga, som av oförstånd och okunnighet bedriver lövjeri, signeri och annan sådan flärd, straffas med landsflykt, fängelse eller böter, helst när inget maleficium därmed är bedrivet. Som rättsgrund anger man också här de nämnda Constitutiones imperatorum et regum. Till belysning av det andragna fallet framhålls det rådliga i en mildare bedömning med böter och fängelse som påföljd. Troligt är nämligen, ”att dessa fattiga män hava utav fåkunnighet och ovett fallit uti detta dåraktiga företag.” De synes därjämte uppriktigt ångra sig och begär förlåtelse först och främst av Gud och sedan av alla kristna människor.^^ Yttrandet slutar med en betraktelse över myndigheternas skyldighet att jämväl vaka över moselagens tre första bud och utmynnar i en begäran om ett allmänt edikt och förbud mot trolldom och liknande förseelser. Frågan var i hög grad känslig sedan prästeståndet tre år tidigare mer eller mindre öppet hade anklagat världslig överhet för att mot lagens bestämmelser till böter ha benådat bland annat trollfolk och signerskor.““ Konungen hade då reagerat med eftertryck.^* Kyrkans allmänt kritiska hållning i riksdagsbesvär och andra inlagor från tiden strax före 1620 rimmar till synes dåligt med den moderation, som uppvisas vid tillämpningen i de båda relaterade rättsfallen. I vilken utsträckning enskilda prästmän satt sin prägel på utlåtandena är naturligtvis svårt att avgöra. Det kan påpekas, att ärkebiskop Kenicius ensam deltagit vid båda tillfällena. Emellertid torde det faktiska rättsläget ha varit avgörande. Ingen av de anklagade hade kunnat bindas vid skadlig trolldom, vilket fortfarande krävs för dödsstraff enligt de sakkunnigas mening. Den åskådningen har alltså ännu inte vunnit insteg bland det högre prästerskapet, att all trolldom och vidskepelse förutsätter pakt med djävulen stådd — och sålunda innefattar brott mot Guds majestät med dödsstraff sompåföljd.^^ Föreligger å andra sidan bevisad skadegörelse i någon form tvekar man inte att förorda dödsstraff. 1632 blev Kenicius ånyo anlitad i ett trolldomsmål. En man från Örebro härad stod anklagad för att med ”kockleri” och djävulskonst ha lockat en piga till lägersmål. Häradsrätten hade utdömt uttalad eller underförKB. — 1 en anteckning bara återfunnen i linköpingshandskriften men daterad samma år som denna, uppges att KM med onåd upptog detta yttrande. Särskilt ansågs de brottsligas ledare och anstiftare ha kommit för lindrigt undan. En begäran om formlig dom tillställdes fördenskull undertecknarna. Någon sådan har emellertid inte kunnat påträffas. 21 Linköpings Bibliotheks handlingar I, s 277. 22 Ovan s 85, där också Skara kapitels framställning berörs. 23 SRA II: 1, s 150. 24 Jfr Paulinus Gothus tio år senare. Ovan s 75. 94

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=