utspritt rykten om hans hustrus trolldom. Nu följer ömsesidiga injurieaktioner med inlagor, processrättsliga finter och ett uppbåd av vittnen på bägge sidor. När rådhusrätten finner sin ordförande jävig och ber honom cedera sin plats samt också eljest synes benägen låta Fontelius fullfölja sin talan, jävar Falck hela rätten och hemskjuter saken under trolldomskommissionen.® Bland de övriga beskyllda kvinnorna i staden och dess omgivningar var åtminstone sex direkt eller indirekt förknippade med talet om Katarina Bure. När kommissionen i början av februari 1675 inledde sitt arbete hade också kretsen av vittnande barn och angivna konor starkt utvidgats. Först upptogs målet med kyrkoherdefrun. Det hade börjat som en injurieaktion, en defamationstalan, och Fontelius gjorde allt för att det så skulle förbli. Falck å sin sida såg naturligtvis gärna, att det utvecklade sig till en formlig trolldomsprocess. Redan genom ett principbeslut under den första rannsakningsdagen kom kommissionen i praktiken att gå på Falcks linje. Presidenten Axehiälm ställde förslaget, att de beiy'ktade först skulle höras. Det avvisades och i stället beslöts, att man skulle ”följa praxin från kommissionen i norr och först inhämta barnens relationer och pröv^a, huruvida den enes med den andres kan komma överens.”^ Några dagar senare kan Fontelius genom protokollsutdrag påvisa, att Falck själv i rådhusrätten ställt defamationsmålet under kommissionen och begär därför utslag däri, innan barnen och hustrun förhörs. Falck tvingas medge, att det förhåller sig så men tillägger, att ”saken dock uppå barnens bekännelser stannar.” Rätten finner övervägande skäl tala för att gå Fontelius’ begäran tillmötes, men ”kunde av en och annan consideration icke det göra, utan måste följa den praxin, som begynt är,” dvs. förhören med de förda barnen. Man medger dock en muntlig konfrontation mellan kyrkoherde och borgmästare.® Stämningen i kommissionen var uppenbart mot Fontelius redan från början. Det meddelas i rätten, att kyrkoherden ”någorlunda berömt sig däröver, att han med sina predikningar så mycket uträttat, att han något dämpat den gemena meningen som vulgus därom tillförne haft, så att icke alla tro det så grovt vara som det säges.” Axehiälm och borgmästare Christiernin hade också tagit del av hans skriftliga votum om trolldomsväsendet. Det framkom vidare under vittnesförhören, att han strängeligen förbjudit föräldrarna att fråga barnen omsådant väsende och tystat ner dem. Flera av borgerskapet berättar, att de inte vågat tala om trolldom på grund av Fontelius’ motstånd ”privatim och från predikstolen.” Pack och avskrap hade han kallat ryktesspridarna. Ingen borde höra på barnen utan hellre slå dem med ris, då de talade om sådant. Redan 1673 hade han slutat läsa bönen mot Satans raseri och inte återupptagit den förrän nu vid kommissionens ankomst. En tolvman från « ibid. 30.5.1674. ^ Skokloster Misccll. 7, fol. 400 f. R.\. s ibid. fol. 412 f. 179
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=