hörct, skulle av prästerskapet vidare hanteras och förehållas, att hon på sin bekän~ nelse äntligen måste dö.” En annan möjlighet kan inte uteslutas. Marit har efter kommissonens avslutande genom tortyr åter bringats bekänna. Det är denna bekännelse hon i december återtar. Däremot talar dock, att Pell-Marit och de andra förskonade under hela sista veckan i november bearbetats av kaplanen Moraeus och därvid samtliga vidhållit sina återtaganden. Hur det än förhåller sig med kommissionens förhörsmetoder, ledde dess verksamhet till ett avskräckande antal avrättningar. De 15 i Mora ”gingo Bartholomaei dag, först 7 på första bålet, 5 på det andra och 3 på det tredje, ett gräsligt spektakel.”'*' Vid exekutionen, som skedde ”på en ren sandudde, där älven som löper på båda sidorna avsköljer, vid mycken klar och skön väderlek,” var menigheterna från Mora och omgivande socknar, ett par tusen människor, närvarande. Två dagar senare följde avrättningarna i Älvdalen. Den 20 september avlade Creutz rapport i rådet.'*® Han framhöll därvid, att endast de som bekänt avrättats. Sådana nekande som genom vittnesbevisning övertygats, skulle dock kvarhållas i häkte i aw’aktan på konungens vidare order. Därtill lämnar han några detaljer ur vittnesmålen mot Biörs Anna (19) och rådet konfirmerar kommissionens beslut, att hon skall förskonas, ”efter H. Ex. intercederar för henne.” Riksdrotsen uttrycker slutligen sitt gillande och ”berömmer mycket H. Lorentz Creutz’ arbete och gjorda tjänst.” I den mån man nu i regeringskretsar hyste förhoppningar om att oväsendet var stillat, grusades dessa redan tre dagar senare. Då inkom rapporter från Duwall och Skragge, som visade, att trolldomen snarast ökat efter kommissionens avfärd.^® I den rådsdiskussion som följde kom Per Brahe åter att spela en ledande roll. Det är tydligt, att han nu bedömer det som orealistiskt, både med hänsyn till stämningen i rådet och tillståndet i Dalarna, att som tidigare förorda passivitet i förhoppning om att oväsendet skall självdö. På den ståndpunkten stod fortfarande C. G. Wrangel, som refererar till sina erfarenheter från Pommern. ”Ju mer man rör i detta verket, ju värre lär det bliva . . . låter man det bliva orört, lär det upphöra.” Riksdrotsen vänder sig dock mot tanken på att återgå till den tidigare, ordinarie ordningen med häradsrannsakningar och hovrättsprövning. I stället föreslår han en ny kommission. En sådan skulle inte som tidigare rannsaka på orten, utan centralt i kansliet göra allmänna och principiella överväganden ägnade att vägleda regeringen. I arbetet borde delta representanter för både råd (Sten Bielke och Matthias Björenclou), kansli (alla hovråden), kyrka (Terserus och Nic. Rudbeckius) och hovrätt (Mörner och Larsson). Så beslutades. 47 Blåkuile-F. I, s 70, 68. 48 ibid. III, s 42 f. 49 ibid. I, s 3 f, III, 44. 126
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=