RB 36

Formuleringarna är som synes i flera fall starkt tendentiösa. Kommissionen förväntar sig knappast instruktioner om återhållsamhet vid behandlingen av de obotfärdiga och förförda: betydande risker för spridning är förknippade med benådning. Det är också ovisst om ens de botfärdiga i längden kan hålla sig undan den onde. Konungens svar tillmötesgår alla de antydda kraven och lämnar därutöver anvisningar, som i praktiken legaliserar bruket av tortyr.“ (1) Kommissionen skall delas i två avdelningar och börja den ena i Gävle, den andra längst i norr. I klara och bekända mål skall dom och exekution prompt följa. I tveksamma fall skall avdelningarna kommunicera inbördes. (2) Även om det synes betänkligt att avliva de obotfärdiga och bringa deras själ i fara, väger hänsynen till de många förda barnen tyngre. Kommissionen må bruka sitt omdöme. De fällda skall emellertid också exekveras. Allt skall göras för att få fram bekännelser. Medel kan i sista hand tillgripas, varigenom ”de måge (dock utan anseende åt ordinarie och i andra land bruklig tortyr, den vi hålla betänklig) få någon plåga förut, och således känna en smak av den pina som de hava i helvetet att förvänta, i fall de framhärda i sin obotfärdighet och utan bekännelse gå i döden.” (3) Vad gäller dem som utan uppsåt kommit till synden, bör ingen förskonas, som kommit så långt att hon själv för, med mindre hon både vill och kan avstå. Sådana som trots god vilja inte kan upphöra, bör först assisteras av prästerna med böner, åkallan och salighetsmedlens flitiga bruk. Sedan är det bättre också för dem själva, att de genom döden befrias från denna plågan, medan de ännu är stadda i det goda uppsåtet att bättra sig. (4) De botfärdiga må begravas norr om kyrkogården, ”efter de till Gud omvände äro.” Möjligen kan andra därigenom bevekas till bekännelse. (5) Det stora antalet offer är förvisso beklagligt. Som emellertid Guds ära och landets rening från synd och hemsökelse går i första rummet, så ”kan man av myckenheten icke taga någon regel till försköning.” (6) Nattvardsfrågan hänskjutes såsom väsentligen teologisk till prästämbetet. I övrigt anbefalles kommissionen att påskynda arbetet så långt möjligt är. Nästan all tveksamhet om det berättigade i den praxis som tillämpats under hösten i Ångermanland hade således genom konungens förklaring undanröjts. Det pragmatiska kravet på ett snabbt slut på oväsendet hade upphöjts till ledande princip. Enskildas liv och salighet kunde offras för det gemensamma bästa. I bevisfrågan kvarstod dock vissa frågetecken. A ena sidan skulle klara och bekända mål genast avdömas. De tveksamma skulle bli föremål för konsultationer. A andra sidan lämnades åt kommissionens omdöme att fria eller fälla sådana angivna, som fortsatte neka. Var nekandet en sådan tveksamhet, som påkallade gemensamma överläggningar? KM hade för sin del inte ansett sig kunna fria dem som var övertygade, utan pekat på risken för spridning. Sparre, som kvarstod som högste ledare för rannsakningarna, begärde i sin instruktion till de båda avdelningarna bara underrättelser ”vid infallande mörka ärender.” Därutöver förbehöll han sig emellertid ansvaret för alla exe2 KM t. Sparre 13.1.1675. RR. 177 12

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=