perioden. Urvalet i den bevarade volymen kan också lättast förklaras utifrån det tidigare antagandet. Bland de saknade protokollen utgör de från Delsbo och Ljusdal med omgivande socknar den största delen (1—2). Redan i oktober 1673 avkunnade hovrätten dödsdomar mot tre kvinnor i Delsbo, två i Ljusdal och två i Färila. Den har rimligen då också tagit ställning till de övriga rannsakningarna i samma sändningar. Denna protokollgrupp har således stannat i hovrätten som underlag för redan avgjorda mål. I maj 1674 meddelar hovrätten Sparre, att man inför den beramade kommissionen i hans guvernement beslutat återsända ”så många rannsakningar som ifrån samma guvernement hit översände och än icke i K. rätten avdömde äro.”^* De kvarblivna protokollen har som så mycket annat sedermera försvunnit ur hovrättens arkiv. Av de bevarade underrättelserna framgår, att minst 44 personer dömts till döden på dessa häradsting. Därvid har likväl nämnderna i Järvsö och Arbrå avstått från att döma. I Järvsö hänvisas syrligt till att man först vill avvakta myndigheternas utslag på de domar, som avkunnats i juli och december 1672, utslag som man alltså avbidat i ett år eller mer.^^ Nils Hinders Karin, som dömts av kommissionen men då sluppit exekutionen och kvarstannat i fängelset, uppges ha kostat socknen över 300 Dr kopparmynt. Resten av de tidigare dödsdömda har man på grund av den svåra dyrtiden måst släppa på löfte. Samma bevekelsegrunder har nämnden i Arbrå; att föda och hålla vakt över dem som borde ha fått sin dödsdom, skulle falla sig för besvärligt för den av missväxt utblottade församlingen. I Delsbo hade Rosenhane och den reducerade kommissionen bland de rannsakade funnit en gammal piga, Anna Baltsar, som bekände. Hon vittnade dessutom mot en rad namngivna personer, som dock alla nekade. Kommissionen fann Annas berättelse mycket oviss och avstod från att döma.*^^ Vid majtinget bekände minst tre vuxna kvinnor, som i oktober fick sina dödsdomar fastställda av hovrätten.Anna Baltsar befann sig inte bland dem.^^ I de summariska domskälen anför hovrätten avfall från Gud, pactum, barnaförande och djävulsbolande, allt bekräftat med bekännelser, som de stadigt tillstår. Av de refererade häradsdomarna framgår dock, att den ena hustrun. Bår Anna Jonsdotter, visserligen i förstone bekänt, men att ”ju mer hon examineras och frågas, ju mindre kan hon bekänna.” Från Ljusdal föreligger på liknande sätt hovrättens domar. Två kvinnor livdöms, i stort med enahanda domskäl. Uttryckligen framhålls bekännelserna. I häradsrätten hade Jon Daniels hustru Kerstin i Rångsta visserligen först be86 SH t Sparre 13.5.1674. SHreg. R.\. Hanzen, s 123 f. Man förbigår alltså med tystnad kommissionens rannsakningar. ibid., s 143. ibid., s 98 ff. Ovan s 150 nr Ib. Det är ovisst om hon rannsakats vid detta tillfälle. Den i hovrätten först dömda, h. Märit i Prettingeberg, uppges neka i förstone ”med många ord pag. 1, 2, 3.” —Nerbelius har eljest för vana att först rannsaka tidigare anklagade, särskilt om de bekänt. Se t. ex. Hanzén, s 110, 145, 224, 233. 151
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=