än i förvriden form, bara beskriver en förkristen kult, som ännu på 1600talet hade spridning i Västeuropa (Murray). I vart fall obenägen att biträda den första tolkningen är Linderholm, när han beskriver de svenska processerna som en folklig rörelse, en ”andlig epidemi’, som fullkomligt överraskade de ansvariga myndigheterna. Den bedömningen reser frågan: hur var den lokala opinionen förberedd och hur reagerade den, när oväsendet bröt ut? Hur skall ansvaret, om något sådant kan utkrävas, fördelas på de olika agerande grupperna? Den frågan diskuteras och får sin belysning i det avslutande kapitlet. Undersökningen har begränsats till gammalt svenskt rättsområde. De omfattande processerna i Bohuslän, som fördes i enlighet med dansk rätt, har av det skälet lämnats utanför. Dessutom har de redan tidigare blivit föremål för detaljerad vetenskaplig dokumentation.^^ Det är också fallet med processerna i Västerbotten och Finland.^® De förra, som kan betraktas som en fortsättning av de ångermanländska, kom f. ö. tidigt att undertryckas genom myndigheternas, främst landshövdingens och lagläsarens, skeptiska återhållsamhet. Linderholms ovan s 19 not 33 a.a. K Fahlgren, Till Blåkulla. Trolldomsväsendet i Västerbotten 1675—1677 (1966). A Heikkinen, Paholaisen liittolaiset (1969). 28
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=