terna och några av de världsliga assessorerna genomdrev dödsdomar över 10 av de 40 anklagade.'*® Trots Rosenhanes bemödanden hade kommissionen börjat splittras i två snart helt oförsonliga läger. I Alfta-Ovanåker, där rannsakningarna påbörjades den 27 januari, var antalet anklagade mer än dubbelt så stort som i Bollnäs. Det kunde alltså befaras, att majoritetens dödsdomar på dessa orter skulle komma att stiga i antal. Utsikterna att genom en formaljuridisk argumentering kunna få det repressiva lägret att ändra mening, torde i vart fall ha framstått som högst ovissa. I detta läge tar Rosenhane ett avgörande initiativ. I ett brev till konungen, som då var stadd på Eriksgata i Dalarna, begär han preciserade instruktioner särskilt med avseende på ”exekutionen över de fångar som efter pluralitatem votorum till döden dömde äre, eftersåsom de över tjugo personer är.” Han uttrycker därtill betänkligheter mot att låta straffa så många till livet. Fler socknar än de i instruktionen nämnda är nu inficerade. Det är att befara, att en sådan exekution inte skall få oväsendet att upphöra."** I svaret uttrycker konungen den 4 februari sitt gillande av Rosenhanes synpunkter och förordnar, att ”några få allenast av de som till denna svåra synden fullkomligen äro övertygade och själva det hava bekänt samt roten och upphovet till bemälte oväsende varit, till livet nu strax efter fallen dom exekveras androm till skräck och exempel. . . . Men de övriga och största delen såsom mindre brottsliga, vilka äro till döden dömde och synas på något sätt med livsstraffet kunna förskonas, kan med exekutionen av domarnas innehåll och till vidare vår förklaring och order i häkte sittande bliva.”*" Hanzén, s 30 ff. Sundborg, s 207. Brevet ej bevarat men refererat i konungens svar 4.2.1673. RR. Jfr Sundborg, s 211. 4“ KMt Rosenhane 4.2.1673. RR. Sundborg, s 211. Formuleringarna kan jämföras med en passus i Lundius’ yttrande: ”Synes dock uti delinkventers myckenhet och annan uppvuxen besvärlighet poena extraordinaria rum hava, när de som roten varit och de värsta bliva av väg tagna och poena ordinaria straffade.” Sandblad (1967—68), s 134 mom. II. Konungen hade redan i ett brev 30.1. uttryckt betänkligheter mot att låta avrätta en icke namngiven kvinna mot hennes nekande. Sundborg, s 210, förmodar, att dessa betänkligheter ingetts konungen genom Rosenhanes brev 24.1. Så kan emellertid inte vara fallet. Guvernör Sparre, som hade exekutionsväsendet om hand, hade fått samma order och förfrågade sig senare, vilken nekande kvinna som avsågs. I ett hårt och irriterat svar menar KM, att Sparre som befann sig på orten och hade det angivna ansvaret, bättre borde känna till saken och således avstå från att besvära konungen med sådant lappri. KM t Sparre 24.2.1673. RR. Tonen i svaret uppkallade Sparre till försvar. Han hade gjort sin förfrågan efter kommunikation med och på uttrycklig begäran från Rosenhane. Sparre t KM odat. 1673. Landshövdingars skrivelser. R.\. Rosenhane kan alltså inte ha haft något med den ursprungliga aktionen att göra. Möjligen härrörde denna i stället från den språksamme och aktive soldaten Reinhold Bure i Bollnäs. Han stod anklagad för trolldom, spridande av oro bland fångarna och uppvigling (det var han som visste berätta, att bara sådana som bekände kunde avrättas). Han hade också enligt uppgift i Stiernhööks protokoll å sin moders och broders vägnar skriftligen klagat hos guvernören över att somliga oskyl140
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=