RB 36

S 27. Malin, Christoffer Olssons h., 50 år. Bevisning: nekar. 4 bam förda. 1 barn sett i B. En 18-årig dräng medger efter lång övertalning: förd av M. 5 complices uppger vid förhör, att de inte sett M. i Blåkulla. Friande vota: Åkerman, Wallwik, Sparre. S 24. Elin, Per Eriksson Smeds h., över 40 år. Bevisning: nekar. 5 barn förda (13, 13, 12, 11, 7). 1 barn sett i B. 5 complices. ”Inkom h. Elin och bad rätten gärna och ödmjukeligen att hon måtte slippa efter hon är oskyldig.” Friande vota: Åkerman, Wallwik, Sparre. Annika, som är ung, botfärdig och ej kan visas ha fört barn, kan ha friats i analogi med de unga kronvittnena. Det avgörande i fallet S 27 Malin torde vara medbrottslingarnas negativa vittnesmål. Svårare att förstå är utslaget mot S 24 Elin, som belastas av vittnesmål från 5 barn och lika många complices. Samma dag fäller man enhälligt S 20 Erik Thomasson, som fört 4 barn och blivit sedd av ytterligare 5 jämte 5 complices. Det är uppenbart att andra faktorer än bevisningen varit avgörande i dessa fall. Det är emellertid svårt att i de materiella omständigheterna finna några avgörande skillnader. om inte Elins ödmjuka bön har bevekt de höga herrarna. Det förefaller otroligt. Allt tyder på att också de förnämsta assessorerna dömt efter en fri prövning av omständigheter, som bara delvis framgår av protokollet. Det finns anledning förmoda, att subjektiva intryck, den anklagades uppträdande, utseende och annat kan ha påverkat rätten. Irrationella bedömningsgrunder som ingick i doktrinen kring trolldomsbrottet måste också ha spelat en roll, som är svår att mäta. Både Falcks och Skuncks protokoll noterar t. ex. regelbundet de anklagades oförmåga att fälla tårar, när de gråtande bedyrar sin oskuld. Omvänt anför Lidman i en votering, att ”hennes tårars flytande är ett indiciumpå oskuld. De bisittare, främst Wallwik och Åkerman, av vilka man kunde vänta sig, och som tidvis också gav uttryck för, elementära omsorger om de formella kraven för bevisning, visar en betänkligt vacklande hållning i den praktiska tillämpningen. Mest uppseendev^äckande i detta avseende är kanske de tidiga domarna i Härnösand (12.11), där nio kvinnor döms till döden, trots att angivelser från complices helt saknas. Annan bevisning måste där ha tillkommit, med mindre kommissionen tämligen omedelbart gått ifrån sitt beslut, att grunda alla domar på minst tre eller fyra av de skäl, som angetts i rapporten till KM (ovan s 162). Några av dessa övriga omständigheter framgår av domskälen. Fem av de 10 slutligt dödsdömda anges ha beryktad moder (H 2, 3, 5, 7, 8). Två hade själva länge haft ryktet på sig (H 3, 11). Några var ”dåliga i sina kristendomsstycken”, en av dem inte bara okunnig ”utan också dänitinnan alldeles ”40 Falcks prot. (Säbrå), fol. 141. RA. 170

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=