RB 36

De vandrande visgossarnas aktiviteter föranleder till sist ingripande från centrala myndigheter. Det hade i maj kommit till hovrättens kännedom, att två norrlandspojkar reste omkring i socknarna närmast Uppsala och pekade ut trollpackor. De uppgav sig ha KM:s order och tillstånd och tog ut skjutspengar och annan ersättning av allmogen. Rätten begärde fördenskull av landshövding Lillie, att pojkarna skulle häktas och föras till Stockholm att rannsakas.’ Den ene av dem, en 17-åring från Valbo, underkastades också förhör i hovrätten men skickades därifrån tillbaka till Börje socken utanför Uppsala, där han skulle konfrontras med dem han angivit.® Också i staden uppträdde en visgosse. Mot honom inskred emellertid ärkebiskopen och kapitlet. Han försågs med ”litet av de fattigas pengar” och förvisades därefter.® På senhösten återupptogs tingsförhören med de misstänkta i Olands och örbyhus härader. I det sistnämnda hade Anders Stiernhöök just övertagit häradshövdingefullmakten efter sin avlidne fader.^® På det av honom ledda tinget i Västland avvisades ånyo barnens anklagelser som otillräckligt styrkta. Därutöver lämnades emellertid allmogen fri att ange sina besvär för konungen, så att han ”som härom intet kunde vara underrättad, jämväl för denna orten dess höge kungliga försorg med vissa deputerade nådigst draga ville.”^^ En ny kommission ställs alltså i utsikt. Förhoppningarna visade sig emellertid vara grundlösa. Vid den pågående kröningsriksdagen i Uppsala hade redan ett stort antal socken- och landskapsmenigheter både från Norrland och Uppland inkommit med besvär i trolldomsfrågan. I allmänhet krävde man nya kommissorialrannsakningar. Bland de klagande var Älvkarleby socken och Lyhundra härad. I sitt svar på dessas framställning förklarade sig KM alltid ha dåtit sig angeläget vara, att det ynkliga trolldomsväsendet måtte bli fördämpat, ”och vill att allmogen själv sådant väsende inbördes avstyrer och med gudfruktan och flitiga böner till Gud söker förekomma och avvärja, kommission är det alltså inte tal. Tvärtom bör det ligga på allmogen själv att på tingen och framför allt genom fromma övningar komma till rätta med oväsendet. Beslutet var i konsekvens med den ståndpunkt man i anslutning till Sparres kritik av norrlandsprocesserna intagit alltsedan försommaren: inga vidare rannsakningar företas förrän fastare regler för procedur och strafftillämpning formulerats av särskilt tillkallade experter.’® Den för ändamålet utsedda ”12 Om någon 7 SH t. A Lillie 11.5.1675. SHreg. RA. 8 SHprot 3.6., 10.7.1675. RA. 8 Linderholm 1930, s 200. 10 ibid., s 193, 196 f. 11 ibid., s 197. 12 KM besvärsresolutioner 16.10.1675. RR. 13 ovan s 187. 189

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=