hållande till den saliska lagen, eftersom oförmåga att betala mansbot regelbundet ledde till andra straffåtgärder, oftast i form av självhjälp eller släkthämnd. I ett yngre manuskript av den saliska lagen (Wolfenbiitteler hs omkr. 760) stadgas mycket riktigt bålstraff supplementärt, för det fall böterna inte kan utges.® Det synes alltså som om germanerna redan tidigt i olika former ingripit mot trolldom. Regelbundet tycks de dock ha inskränkt sig till beivrande av fysiskt skadlig trolldom, vilket också är fallet enligt de äldsta nordgermanska källorna.® Ej sällan har ingripandet en halvt privat, utomlaglig karaktär, som pekar bakåt mot ett ännu äldre rättstillstånd.'^ Särskilt inom denna kategori har också en form av kollektiv straffutmätning, närmast en lynchjustis, varit vanlig. Pactus Alamannorum (omkr. 600) fördömer sålunda dem som egenmäktigt griper för trolldom misstänkta kvinnor (de crimina stria aut herbaria) och bränner dem.® Det äldsta kyrkliga inflytandet gör sig gällande i form av en ökad tendens att kriminalisera också de former, som inte har direkt skadlig effekt.® Enligt ett engelskt stadgande från början av 700-talet (Wihtraed 690—731) skulle den ”theow” som offrade till djävlar eller avgudar böta sex shilling eller slita ris.^® Schwabenspiegel (§ 174b) föreskriver bålstraff för den ”som med trolldomeller ord kallar på djävulen.” Den kyrkliga reaktionen inför yttringar av hednisk och folklig magi är emellertid inte entydig. Å ena sidan sökte man som synes lagstiftningsvägen och genom hårda botföreskrifter^^ stoppa den heterodoxa verksamheten, å den andra angriper man själva tron på magins realitet. I den senare riktning går exempelvis ett av Karl den stores sachsiska kapitular, där den hedniska tron på häxor beläggs med hårda straff.^® Samma tendens uppvisar den i häxväsendets historia så betydelsefulla Canon Episcopi.^^ I denna talas om de kvinnor, som genom djävulens bedrägerier tror sig nattetid flyga genom luften på vissa djur i sällskap med Diana (och Herodias), lyda hennes be- ® Kiessling, s 57 ”. . . aut certe ignem tradatur.” Jfr DL nedan s 31. ® Hansen, s 54. Kittredge, s 24, 376 f. Heusler, s 340. Vidare vittnesbörd från förkristen tid: Gregorius av Tours V: 39, VI: 35. Jordanes XXIV: 67. Jfr Roskoff, Geschichte des Teufels (1869) s 321. Om böter som avlösning för blodshämnd se Hemmer (1928), s 7, 84. * Hansen, s 56. Kiessling, s 58. Ström, s 190. ® Hansen, s 65. G L Ewen, s 3. Kiessling, s 50. Här impliceras redan djävulsförbundet. 12 Ewen, s 2. Hansen, Quellen, s 39. 13 Ström, s 190 f. ”Si crediderit secundum morem paganorum aliquem strigam esse . . .” 1^ Så kallad efter begynnelseordet. Om detta säkert apokryfiska synodalbeslut se Burrs not i Lea, Materials I, s 180. —Oavsett ursprung och äkthet: dess betydelse illustreras tydligt av den frekvens med vilken det förekommer i botböcker, traktater etc. från 900talet och framåt. Det intogs sedermera i Gratiani samling och blev därmed officiell kyrkolag under Gregorius IX (omkr. 1234). CIC, I. C.XXVI qu. V C.XH. 30
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=