Dit hörde trons föraktare, kättare, nidingar och fredsbrytare. ”Item alla uppenbara tjuvar och kyrkohärjare, rövare, förrädare, mördare, menedare, bannlysta, horkarlar, de som trolldom och vidskepelse bruka, de som giva sig i handel med djävulen för penningar och rikedomars skull.”'’ När man detta oaktat begagnade vittnesmål från sådana brottslingar, måste dessa alltså renas från sin gamla skuld. Stadgan föreskriver för sin del kyrkostraff och botgöring. Men det kunde också ske genom tortyr, eller med en metod, som särskilt under 1600-talet alltmer avlöste bruket av tortyr i sådana mål: livdömda brottslingar fick på rättarplatsen i prästs närvaro och under erinran om villkoren för själens salighet bekräfta och gå i döden på sitt tidigare vittnesmål. Redan misstanken om brott har någon gång på detta sätt medfört tvång mot vittne. Vid en trolldomsprocess i Stockholm 1583 beskyller den anklagade ett kvinnligt vittne för att hon, tubbad av sitt husbondfolk, skulle ha lämnat falska uppgifter i rätten. Vittnet döms till risslitning, ”och då skall man höra om hon bliver vid sin bekännelse eller om Erland och hans hustru haver trugat henne därtill.”^ Inte nog med att kungen enligt de flestas åsikt fick handskas efter behag med livdömda förbrytare; han måste tortera dem, om han ville begagna deras vittnesmål. Att förhållandena i Danmark varit likartade framgår av ett processlagförslag från 1663, som uppvisar en kombination av de båda i Sverige använda metoderna att rehabilitera brottsling för vittnesmål. Livdömd är där ”ikke til troende, med mindre hand udi pinligt Forhör paa nogen sin Medvidere bekiender og derpaa till Döde gaaer.”’’ 2.3.4. Tortyr och vattenprov i de småländska trolldomsprocesserna Det intima sambandet mellan tortyren och de nyare rättsbruk och åskådningar som efterhand kom att prägla trolldomsprocessen, är tidigast skönjbart i de sydsvenska landskapen. Bland de nya bruken är av allt att döma vattenprovet det första som når vårt land. Provet är i den form det fick under 1500-talet närmast ett indicium och sålunda att skilja från de äldre gudsdomarna, som var regelrätta bevismedel.^ Störst utbredning hade det vid denna tid i provinserna kring nedre Rhen och där särskilt bland protestanterna.’’ Det anbefalldes officiellt 1581 i Jiilich-Cleve men blev vid samma 3 Schmedeman, s 7. Om källan och dess datering s A Thomson, Gustav Vasa, Olaus Petri och den s. k. Uppsala-stadgan 1538 (Scandia 1963), s 142 ff. * Stockholms stads tänkeböcker 1578—1583, s 394. 3 Forarbejderne til Kong Kristian V:s Danske Lov I (1891), s 119. 1 Det är därför klart missvisande att som Linderhohn (1918), s 63, tala om ”en riklig och fruktansvärd användning av gudsdom och tortyr” i Bohuslän under de stora processerna där. 2 Nottarp, s 205. Handwörterbuch des deutschen Aberglaubens 3, art. ”Gottesurteil”, sp. 1029 f. 67
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=