Duwall upp tio inficerade socknar från Idre i nordväst till Ore i öster.^ Det är av allt att döma från den senare socknen oväsendet spritt sig till Hälsingland. Redan i början av februari 1671, medan ännu den andra dalakommissionens rannsakningar pågick i Leksand, handläggs två mål vid tinget i Ovanåker. Pigan Margareta Ersdotter från Knåda by hade före jul varit i Ore och därvid fällt en anmärkning om hur illa det tillstod i Dalarna med trollfolket. Jöns Gudmundson, en lokalpatriotisk skräddare, hade genmält, att det stod föga bättre till i Ovanåker och namngivit ett antal kvinnor från Knåda som trollkonor. Han var nu instämd för att svara för sina tillvitelser. Han gör dock avbön för att han ”dristeligt om en och annan talte med pigan till försvar av sin fädernebygd.” Om någon trolldom i Ovanåker vet han inte det ringaste. De utpekade kvinnorna frias, skräddaren bötfälls för defamation. Försiktigtvis lämnar dock rätten ”det fördolda under Guds dom, som allt efter sitt behag i sinom tid uppenbarar.”^ Men ryktet var spritt och uppenbarelserna skulle komma fort nog. Tingsprotokollen från de tidiga trolldomsrannsakningarna i Hälsingland saknas. Under de år processerna pågick har underlagmannen Erik Nerbelius konsekvent brutit ut akterna och efterhand via guvernör Sparre sänt in dem till hovrätten.^ Därifrån uttogs de i november 1672 av Gustaf Rosenhane för att användas som underlag vid hans arbete i hälsingekommissionen på nyåret 1673.'* I kommissionens protokoll finns också talrika hänvisningar till dessa akter. Utöver guvernör Sparres skrivelser till KM och SH, hovrättens egna domar, samt ett par brev från kyrkoherden i Alfta, Petrus Nerbelius, till ärkebiskopen, inskränker sig underrättelserna från detta första skede av oväsendet i Hälsingland till hänvisningarna i kommissionsprotokollen. Redan två månader efter defamationsmålet i Ovanåker är processerna i full gång. Under ett nio dagar långt extrating rannsakades ett stort antal angivna trollpackor, av vilka några bekände. Anklagelserna är desamma som i Dalarna: blåkullafärd, barnaförande, boleri med Satan etc.® Troligen har detta extra vårting inte varit tillräckligt, utan rannsakningarna fortsatte på hösten.® 1 Blåkulle-F. III, s 23. 2 Hälsinglands domsaga. Alfta-Ovanåker 3.2.1671. HLA. 3 ibid. 1672, fol. 309 ”Men trolldomsrannsakningarna, som större arbete och längre tid fordrat än ordinarie tingsärende, äre särskilt för detta året tillförende till höglovl. kongl. hovrätten översände.” Anteckningar med samma innebörd finns i domböckerna för de följande åren. * SHprot. 6.11,1672. RA. Jfr Hanzén, s 19. ^ P Nerbelius t ärkebiskopen 13.4.1671. Hanzén, s 28. Uppgiften hos Hanzén, att elva kvinnor skulle ha bekänt är en ohållbar konjektur, baserad på en rannsakning från 1653 (sic). Extrating hålls i Ovanåker 1.9.1671. I hovrättens dom hänvisas till “tvenne rannsakningar och därpå följda dom ifrån Alfta i Hälsingland,” och därefter till en ”tredje och sista rannsakning.” Nedan not 7. Jfr österdalarnas dombok. Orsa-Ore 1.12.1671. ULA. 0 133
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=