skepelse han brukat i bygden med planeteläsande och eljest. Finnes han härnäst i bygden, skall hängas.”®® En Hemming klockare fick under mäster Abrahams räfst 1596 lämna ifrån sig ”en hop konsteböcker, som voro fulla med djävulskap och flärd.”31 2.2.3. Den nya tron och den gamla trolldomen Reformationen medförde inga ändringar i den redan eteblerade tron på trolldomens arter och verkningar. Förgöringen spelade alltjämt huvudrollen som ett hemligt utslag av en ond och fördärvad vilja. Det var också allmänt bekant vilkens vilja som verkade. Papisternas vidskepliga anhang hade visserligen fått rymma fältet, men hin onde själv var kvar, mäktigare kanske än någonsin. Doktor Martin Luther visste det av egen erfarenhet och skrädde inte med orden, då det gällde att fördöma hans lakejer på jorden.^ Om något ökade snarare den förbjudna aktiviteten. De gamla legitima bruken med exorcism och benediktioner, helgonben och rökelsekar undertrycktes men återkom i perverterad form i folkliga läsningar och signerier. Hemlösa munkar slog mynt av bristen på officiell magi. Gustav Vasa beklagar sig över deras övningar: ”De gå evart dem lyster och komma mer ont åstad än gott med deras lögn och bedrägeri som dagliga dags mer och mer spörjs.”^ Samma tema återkommer i ett skyddsbrev för Vadstena kloster, som får konungens tillstånd att skicka ut folk och tigga i bygden. ”Dock med sådant skäl och förord, att samma deras utsända tjänare ingen vidskepelse, bedrägeri eller annat otillbörligt ibland den simpla och enfaldiga allmogen bruka och bedriva skola, så framt de där utöver icke skola straffade bliva.”® Om alltså trolldomen i huvudsak bibehållit sin relativt enkla, medeltida karaktär, medförde dock reformationen att formerna för den rättsliga behandlingen av brottet delvis förändrades. Det blev naturligen den kyrkliga andelen i handläggning och bestraffning som kom att revideras. Redan i Västerås ordinantia knäsätts den allmänna principen, att samtliga forna biskopssakören i framtiden skall tillfalla konungen (punkt 10).'* Uppen30 Nr 117. 31 Ärkebiskop Abrahams räfst, s 77. Jfr ibid.; ”En jute, benämnd Tor, kan göra efter det som stulet är, giver sig stundom ut för en bokbindare, stundom för en student. En vrakfågel.” s 140. —”Claes Planetläsare brukar mycken vidskepelse.” s 155 —I åtskilliga signerimål refereras till ”en gammal munk” eller liknande som läromästare s 39, 78, 83. 1 Reformatorernas betydelse för konserverandet och utbredandet av hä.xtron saknar ännu en modern utredning. Jfr N Paulus, Hexenwahn und Hexenprozess (1910) kap. ”Luther als Beförderer der Hexenprozessen”. K Hartfelder, Der Aberglaube Philipp Melanchthons i Hist. Taschenbuch VI; 8 (1889), s 231 ff. Lea, Materials II, s 416 ff. 2 Handlingar (Thyselius 1841), s 352 f. 3 GIR 13, s 215. 4 SRA I, s 90 ff. 52
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=