Det var betydande uppgifter kommissionen ställdes inför. Hovrätten hade i november tillställt Creutz två volymer rannsakningar från de förstärkta tingen vid årsskiftet 1670. Åtminstone 300 misstänkta torde ha funnits registrerade där.*^ Creutz klagar också över de otillräckliga resurserna och hovrätten föreslår, att alla rannsakningar centraliseras till Rättvik och Leksand. Det var naturligtvis en omöjlig lösning. Flera hundratal vittnen och anklagade från Älvdalen, Mora och Orsa kunde inte rimligen väntas stå till förfogande på annan ort under de veckor rannsakningarna kunde förutses vara. Det blev domstolen som flyttade på sig. De extra kostnaderna för skjuts och inkvartering bars tills vidare av de drabbade socknarna.®® Rannsakningarna pågick en dryg månad med början efter nyåret 1671. Rättvik, Orsa och Leksand ägnades vardera tio dagar, Mora två.'^® Det innebär att kommissionen höll ungefär samma arbetstakt som den första dalakommissionen. Liksom den arbetade man också, åtminstone tidvis, på två avdelningar. Protokollen saknas. Bevarade är endast domarna från Leksand, en förteckning över de anklagade i Rättvik samt en brevsvit, huvudsakligen korrespondens till och från Creutz.Någon detaljerad analys av kommissionens arbete går alltså inte att göra. De viktigaste principerna för verksamheten liksom dess resultat, antalet domar och exekutioner, framgår dock klart av det material som bjuds. Man har hållit fast vid den redan förut tillämpade regeln att exekvera endast sådana dödsdomar, som grundats på egen bekännelse. Det är den kanske viktigaste anledningen till att avrättningarna med hänsyn till det stora antalet misstänkta är relativt få. Ett par omständigheter tyder emellertid på att man nu är på väg bort från denna väletablerade praxis. Dess avgörande svaghet låg däri, att den måste hemlighållas för att inte bli verkningslös och orimlig. Vid enstaka brottmål hade detta mestadels varit möjligt.'^“ Nu var det efter det som passerat i Älvdalen och Mora uppenbart för alla, att sådana som nekade blev förskonade, oavsett hur bevisningen i övTigt var beskaffad. Bland de avrättade i Leksand fanns sådana, som enligt rättens uppfattning ”med nekande ville avhindra därpå följande straff, singland hade man också fått besked. En anklagad knekt uppger, att han i 68 ”73 I HälFrån Mora 60. Blåkullc-F. II, s 54. Sedermera rannsakades i Rättvik 64, i Leksand 140 och i Orsa ett okänt men stort antal. 08 SH t Creutz 7.12.1670. SHreg. R.\. 0» Blåkulle-F. II, s 82 f. ■^0 Rättvik 4.1.—13.1.; Orsa (inkl. Ore) 14.1.—23.1.; Mora (inkl. .älvdalen) 24.1.— 25.1.; Leksand (inkl. Al, Bjusås) 26.1.—5.2. Leksand; Blåkulle-F. III, s 3 ff. Riittvik: Normoraeus t Creutz 18.3. 1671. Västm. länsst. .Ank. skr. ULA. Breven ibid. reg. Jfr Blåkulle-F. I, s 24. ”ty värden I härmed åtvarnade att hålla dessa resolutioner mycket secrete och hemlige.” 73 Blåkulle-F. III, s 4f. 130
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=