ningen från två till tre complices är alltså tillräckligt för att rätten i detta fall skall ändra mening. Endast Åkerman fortsätter fria.^“ Beslutet om den tidiga exekutionen i Härnösand fattades samma dag (12.11) som domarna avkunnades och tycks ha tillkommit på initiativ från Skunck. Han menade, att man måhända kunde ”vinna de dömde till confession igenom att allenast nu några delinkventers dom i dag avsades och om lördag gingo till.”"*^ Delvis uppnådde man detta syfte. Under några häftigt upprörda scener på själva rättarplatsen bekänner tre av de utförda. Målar-Lisa (H 3) uppmanar systern Mosis Brita (H 2) att likaledes falla till föga, och Sågarlasses Marit (H 11) ber dottern Karin (H 1) att bekänna. ”Men dottern sade, det är nog I ha ljugit på Er, jag ljuger intet på mig, et postea, hennes (moderns) själ skall en gång svara för den bekännelse som hon haver givit. Tre av dödsdomarna kom alltså på detta sätt att vinna en sorts bekräftelse post festum. Därtill visade sig senare, att de barn som förts av de exekverade, nu inte längre anfäktades. En del av bisittama torde därigenom ha styrkts i sin övertygelse om de dömdas skuld, de fyra ståndaktigt nekande till trots. Från liknande extrema åtgärder avstod man dock i fortsättningen. De innebar ju noga besett, att man låtit verkställa avrättningarna i syfte att förbättra den bevisning man grundat dödsdomarna på. Det är i stället klart, att efterhand som rannsakningarna fortsatte med ett ständigt växande antal misstänkta, vissa betänkligheter började göra sig gällande. Hur många blodsoffer kunde man uthärda i den vällovliga kampen mot Satans herravälde? Den frågan snarare än processrättsliga övervägande kom att dominera. Samma dag som avrättningarna skedde i Härnösand börjar man tillgripa praxis med villkorligt frigivande av sådana unga, som visat botfärdighet och samarbetsvilja. Frekvensen friande vota fördubblas samtidigt i målen mot de dödsdömda.Eljest fällande vota börjar nu också förknippas med en ny typ av förbehåll. Dödsdomen skall fullföljas bara om antalet dömda inte blir för stort. Bedömningen härav överlämnas till konungen.^® Några av rättens medlemmar tycks också senare vara medvetna om att man agerat väl hastigt i staden och försöker dölja detta med vaga eller direkt vilseledande uppgifter. Sådana finns redan i de fortsatta rapporterna till ”44 Schuncks prot. (K 83. UUB), s 129. Falcks prot. (Säbrå), fol. 15 f. RA. Schuncks prot. (K 83. UUB), s 124 f. Jfr beslutet ibid., .s 125, att ”e.xekutionen skulle gå för sig om måndag på så många, som det för deras tillstånd ske kunde.” (Två var havande). ibid-, s 146. —18.11: på 17 domar (inkl. H 1—3) 8 friande vota, dvs. c:a 1 votum på 2 domar; 19.11—: på 23 domar 21 friande vota, dvs. c:a 1 votum pr dom. Sådana förbehåll i domarna mot S 11 (prästerna, Sparrel, S 26 (Nerbelius) och S 27 (Schunck). Jfr också böndernas friande votum i domen mot S 28 Karin Persdotter. 27 år. Deras motivering är rättfram: ”emedan nog många av det huset äre till döden förordnade.” (Modern S 15, brodern S 16 och sv'ägerskan S 13 hade redan dömts till döden.) 172
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=