dit de klagande efter häradshövdingarnas prövning fick infinna sig. Rannsakningsområde var Uppsala stad och län samt Västmanland.*’^ Det är uppenbart, att redan dessa bestämmelser varit ägnade att starkt begränsa effekten av kommissionens rannsakningar. Att mitt i brådaste skördetiden resa till Uppsala för att klaga på någon kona framstod inte som särskilt lockande ens för de föräldrar, som hade många anfäktade bam. Rådet modifierar också denna anordning genom att i samma instruktion förutsätta, att ordinarie ting kunde förstärkas av någon utresande assessor, ”på det att den utfattige och långväga allmogen må i dess rättmätiga klagan ej avskräckt och förhindrat varda.” Det är också ett problem som sysselsätter kommissionen under de första månaderna. Sedan man rannsakat och i några fall dömt i målen mot dem som var bosatta eller fängslade i staden, började man ta befattning med den större grupp misstänkta, som var hemmahörande i landskapets norra del. Det befanns därvid snart, att de insända specialrannsakningarna ”såsom ofullkomliga vårt samvete ingalunda förnöja.” Det var därför inte möjligt att avkunna någon välgrundad och säker dom i dessa grova livssaker, särskilt som akterna bara innehöll ”summan av barnens bekännelse i gemen, men inte själva barnens svar in specie och särskilt för sig över var punkt, att man därutav kunde se och märka, varuti de stämma överens eller åtskiljas.” Det fortsatta skriftliga förfarandet ”med mycket brewäxlande häröver av och an samt ånyo åter fattade rannsakningar” hade inte lett till något annat än tids och pengars förspillande.^® Medel fattades. Inte ett kopparstycke hade dittills blivit utbetalt av kronan. Det oaktat hade kommissionen nu beslutat att tills vidare på egen bekostnad och uppdelad på grupper om tre eller fem bisittare företa rannsakningarna på landet. Man skulle därefter åter samlas i Uppsala för överläggningar in pleno, varvid parterna från var socken efterhand skulle inkallas.*® Dessa preliminära rannsakningar synes ha skett under september och delar av oktober.^® Sedan man återvänt till Uppsala inkom så från kommissionen i Stockholm kortfattat besked om vad som under tiden inträffat där. ”Så mycket oss veterligt är, består detta barnaförande mest av idel osanning, varunder befinnes Satans spökelser en och annan gång spelt hava.”®^ Därmed torde också de uppländska processerna ha ändrat karaktär: de tidigare misstänkta och dömda frikändes och återupprättades, de falska vittnena bestraffades. Härom kan man emellertid i brist på protokoll bara göra antaganden. 27 Rådet t. kommissionen i Uppsala 1.7.1676 ”angående några frågepunkter.” RR. 28 Stiernhöök t. rådet odat. (slutet augusti 1676). Komm.rätten 3.6.1676 i Uppsala. R.\. Jfr Linderholm 1930, s 213. 29 ibid. 29 Ett brev 29.8.1676 t. Covet är skrivet från Ullfors (det stiernhöökska familjegodset vid Tierp), ett annat 22.10. t. rådet från Uppsala. Ekdahls saml. (A 13) Da. Vitt.akad. 27 Coyet t. Stiernhöök 31.10.1676. ibid. Jfr nedan s 212. 192
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=