tid föremål för strid inom den lärda världen. De flesta experter var eniga om att fördöma det och hämtade därvid argument från den betydligt äldre kampen mot de hedniska gudsdomarna: inte nog med att man genom ett sådant prov frestade Gud, man gav också djävulen möjlighet att med bedrägerier och falska under rädda sina skyldiga verktyg och fälla de oskyldiga. I Sverige hör Laurentius Paulinus Gothus till dem som fördömer provet med liknande motiveringar.^ Skillnaden mellan teori och praxis är emellertid stor. Samtidigt som provet fördöms av en nära nog enig expertis, begagnas det fritt i trolldomsprocesserna över stora delar av Europa. I Danmark är det känt redan på 1570talet, men är då relativ^t nytt. Niels Hemmingsen kommenterar det i sina ”Förmaningar mot trolldom”, där han ringaktande anmärker: ”Ridiculum praeterea et superstitiosum iudicio novum illud inventum, quo foemina suspecta propter Magiam imponitur in aquam, nescio quomodo ligatis manibus et pedibus.”4 Det första belägget i svenska källor stammar från Jönköping 1588. En kvinna som i brist på bevis frikänts för trolldom, hotas med att ”om hon här efter bleve v'^eterliga vddtagen med sådan gärning, då skall hon prövas i vatten.”’'* Det är förvisso ingen slump, att just Jönköping figurerar i sammanhanget. Redan två år senare ”suembdes” där ett par för trolldom misstänkta kvinnor, ”och flöto de båda.”® Stadens bödel, mäster Håkan, figurerar därefter i åtskilliga trolldomsprocesser i olika delar av Småland och Västergötland. Det är överallt han som uppträder med expertens sakkunskap, inte bara vid vattenprov utan också i samband med tortyr, uppletandet av djävulsmärket och annat sådant, som visar att han skaffat sin lärdom utifrån. 1594 biträder han vid en rättegång i Habo socken, där han på tingsgården skall ha ”rannsakat och utletat Tyskabillan . . ., det samma hon ock för rätten bekände, huruledes hon den djävulskonst lärt hade.”^ Något av åren kring sekelskiftet är han åter i verksamhet, nu vid ett ting i Rydaholms socken, östbo härad. Tre kvinnor prövas där på vattnet. Två av dem fälldes och blev avrättade.® Den tredje, Elin i Horsnäs, slapp denna gången undan men mötte tio år senare sitt öde vid en process i Sunnerbo härad. Förfarandet vid denna process uppvisar många intressanta egenheter och förtjänar en närmare gransk¬ ning. Fogden i Sunnerbo hade redan kort efter Elins häktande år 1611 hos ståthållaren i Jönköping begärt assistens av mästermannen för vattenprov och eventuell avrättning. Ståthållaren skickade mäster Håkan och med honom ^ Ethica Christiana I (1633), s 247 f. * N Hemmingius, sp. 932 (kurs. här). Jönköpings stads tankebok 1570—95, fol. 29. JRA. ^ ibid., fol. 40. Flytandet var ett tecken på skuld. Habo sn. 4.6.1594. Skaraborgs län 1. GHA. * Ovan s 45 not 3. 68
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=