R. Hernmer hävdat, att termen förgöming i dessa lagar uteslutande syftar på förgiftning.^*^ UL har följande formulering: ”Om dråp genom förgöming. Bär en kvinna förgömingar på en man (baer konae forgiamingaer manne) och blir tagen på bar gärning, då skall man taga henne och sätta henne i fjättrar och så föra henne till tings och förgörningarna med henne. Det skola tolv män pröva, om hon har gjort dessa förgömingar eller ej och om hon är tagen på bar gärning eller ej. Värja de henne vare hon saklös. Fälla de henne, då är hon sakfälld till 40 marks bot. Denna bot skall treskiftas: en lott tager konungen, den andra målsäganden, den tredje hundaret. Har någon ljutit döden därav och åtalas det sedan, pröve ock det tolv män. Fritaga de henne vare saklös. Blir hon fälld, skall hon brännas på bål, och hennes arvinge tage gods efter henne. Vilja målsägarna unna henne livet, då skall hon böta 140 marker. Om hon också blir värjd för förgörningen, vare bonde saklös för fjättrarna.” (ManhelgdsB. 19) Hemmers argumentation grundar sig i första hand på språkliga iakttagelser. Han avvisar översättarnas (Holmbäck-Wessén) tydning av första satsen: ”Då ordet ’manne’ är dativform, kan det redan språkligt sett inte vara fråga om ett bärande av förgöming ’på’ utan ett bärande ’åt’ en man. Detta leder tanken på något som är avsett att förtäras, en giftdryck eller giftblandad föda.” I denna anda tolkas vidare verben ’bära’ och ’göra’ som ett husligt serverande av tillredda dödligheter.^* Förgöming används som beteckning på all slags skadegörelse som inte kan förknippas med yttre våld. Av förgörningen är trolldom en art, förgiftningen en annan.Båda är vagt definierade yttringar av det nästan okända, ört- och giftberedning har traditionellt förknippats med trollkvinnor.^* Nordisk magi, som ännu långt in på 1500-talet bara hade tillfälliga kontakter med den mera verksamma kristet-diaboliska, opererar dessutom med paraphernalia som åtminstone bör ha gjort offren illamående: död mans ben, hår eller naglar, torkade och pulveriserade paddor, ormar, katthjärnor. Dessa bär man till bonden, hänger dem insydda i klutar under takbjälken eller gräver ner dem under hans tröskel. ”Baer forgiamingaer manne.” UL:s stadgande återges med få ändringar i MELL (HögmålsB. 12). Landslagen har emellertid i detta ämne ytterligare ett avsnitt, som delvis tycks bygga på motsvarande lagrum i ÖGL. Hemmer (1928), s 50 not 8. (1947), s 428, 431 ff. 16 Hemmer (1947), s 432. 1^ MELL HögmålsB V talar om ”trolldom och annan förgöming.” 18 Redan i antiken står giftmord, veneficium, och skadlig trolldom, maleficium, i så nära samband med varandra att det torde vara omöjligt att upprätthålla en distinktion. De medeltida förklaringarna är också teologiska, inte natur\'etenskapliga. Därav den stolta demonologiska lärobyggnaden i Malleus Maleficarum vid epokens slut. Försöken i toxikologi är mer blygsamma. Thorndike III, s 524 ff. Hansen, Zauberwahn, s 55, 366. 35
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=