få hovpredikanten med sig i bålet. Hon hade vid bikten gripit tag i prästkappan, och först sedan mästermannen hjälpande skyndat till, hade herr Claudius lyckats komma loss.“ Möjligen redan med anledning av denna process utfärdade hertigen år 1614 en stadga mot trolldom, som föreskrev stränga arbiträra straff för dem som inte genast kunde fällas och avrättas enligt lagen.^ Två år senare inleddes vid Finspång i norra Östergötland en rad processer, som när de avslutats efter fyra år, hade lett till att minst sju, troligen åtta kvinnor fått sätta livet till. Både vattenprov och tortyr kom till användning, det senare på befallning av överheten, som menade att en fånge som vägrade bekänna, ”med tvång och hårt fängelse skulle komma till och bekänna sig, det han dock aldrig gjorde.”'* Vid det tredje tinget 1616 var mästermannen i verksamhet för att ”sänka troll (konor) i vattnet och dem pina till en sann bekänn(else).” Han använde därvid fyra av klensmederna tillverkade ”brännetänger på trollkonor” samt sträckbänk. Vid påföljande ting skedde så exekutionen med tre åt gången. Sist bland sju namngivna rättades Elin i Näs, som först bekänt och längst suttit häktad. Vid förhören med de anklagade hade bland andra fogden Christoffer Anderson och prästen i Hällestad, herr Erik, figurerat.® I klart samband med dessa processer står en från Hällestad och påföljande år. Där anklagades en Lussi från Svartorp för blåkullafärd och boleri med Satan. I maj samma år prövades hon på vattnet, men dom hade ännu 1620 inte fällts. Hon ställdes då på nytt för rätta, varvid framkom, dels att hon tidigare varit i förhör ”enskilt för herr Erik i Hällestad och för Christoffer Anderson” och då bekänt sig ha varit i Blåkulla, dels att hon defamerats av ”de kvinnor som där hava varit med henne.” Hon kunde nu inte neka till sin förra bekännelse, ”men bad att få leva.”® I belysning av vad som passerat vid Finspång torde innebörden av ”enskilt förhör” vara uppenbar. Påföljden för Lussi blev också enahanda.'^ 1618 blev ”tvenne slemma och beryktade trollkonor, som deras F. Nåder . . . hertig Johan och hans älskliga gemål F. Maria Elizabeth efter Guds tillstädjelse förgjorde, brända uppå en ort i Östergötland emellan vika som kallas Skogby vad.”® Något närmare om denna process är emellertid inte känt. - VVesterlund-Settcrdahl, Linköpings stifts herdaminne III (1919), s 94 f. 3 Hall (ASUH 21), s 94ff. Jfr ovan s 59. 4 E W Dahlgren, Till belysning av förfarandet i äldre svenska trolldomsmål (KA 1921), s 275 ff. ® ibid. ö Hällestad 7.1.1620. Östergötlands län 2 b. GHA. Hällestad AI; 1, 30.8.1619. VLA. ^ Becchius-Pahncrantz 3, cap. 3 nr 5. R.\. 3 E J Pt^tz, Magia Incantatrix, fol. 18, 85. Nv 20. LSLB — Ej att förväxla ined processen i Söderköping, ovan s 70. Jfr Ridderstad, Östergötlands historia (1914), s 360. Notis hos Rääf, Samlingar och anteckningar III (1861), s 226. 9 Nr 41. 71
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=