försökte till och med utverka, att ”commissarii efter egenvilligt gottfinnande ej måtte få skiljas åt, förrän de äre avhulpne.” I böneskriften från Nordingrå talas om risken, att där ”torde bliva ett inbördeskrig, att den ene slår på den andre.” Trolldomen visade sig alltså under hösten ha tagit en så förfärande omfattning, att det slutliga antalet blodsoffer inte kunde förutses. Kommissionen undgick inte att påverkas av detta förhållande. I Sollefteå där kommissionen nu påbörjade sitt arbete, var uppbådet av vittnen och anklagade ännu inte överväldigande. Liksom i Älvdalen hade oväsendet här sitt ursprung i en enda minderårig flicka, den 12-åriga Maria Andersson från örbäck. Hon hade tidigare förhörts av underlagman Hambraeus vid ett ting i juni och då angivit 13 personer, däribland både sin far och styvmor.^® I socknen hade emellertid också agerat en vispojke från Nordingrå, en sorts professionell häxjägare, som mot ersättning utpekade djävulens anhang. Han hade efter begäran från sockenmenigheten engagerats av kyrkoherde Olof Noraeus. Kommissionen hade redan vid sitt första sammanträde tvingats ta ställning till vittnesmål och angivelser från denna typ av vittnen. Beslutet blev kompromissartat. I den mån deras bekännelser, som angivits av vispojken, var samstämmiga, skulle de ges vitsord, eljest inte.“*^ Det innebar i varje fall, att visgossens vittnesmål ansågs som tillräcklig grund för att påbörja det rättsliga förfarandet (indicium ad inquisitionem), en betänklig ståndpunkt som man snart fick anledning revidera. Också i andra avseenden uppvisar förhandlingarna i Sollefteå en förvånande brist på processrättslig stringens, även jämfört med de blygsamma krav som senare uppställdes. Ätminstone Nerbelius var väl insatt i den problematik, som bevisningen i trolldomsmål förde med sig. Han hade ju emellertid i Hälsingland snarast stått på deras sida, som ville nöja sig med det som bjöds: angivelser från barn och medbrottslingar. Jöns Wallwik, den ende hovrättsjuristen i kommissionen, sällade sig till domstolen först i Boteå. Han framlägger då genast strängare krav på den bevisning som måste föregå dödsdom och friar för sin del de två som fälldes där. Vid samma tillfälle hänvisar kyrkoherde Watz i sin fällande dom till ”den process som hÖlls i Sollefteå.”'^ Han betraktar alltså den praxis som etablerades där som prejudicerande och får medhåll av Knut Ingelson. Först bland de anklagade i Sollefteå förhördes Märit i örbäck, styvmor till flickan Maria. Hon förnekar allt det denna berättat om henne. Marias båda äldre systrar, Britta (20 år) och Sofia, vägrar också bestämt vitsorda hennes uppgifter, att de varit förda till Blåkulla. Tolvmän och menighet uppger däremot, att Märit haft ett gammalt rykte på sig. Hon hade en gång gett en grannkvinna en blodblandad ost. En granne vittnar, att hon vaktar boskap 19 Ångermanlands s. domsaga. Dombok Sollefteå 15.6.1674. HLA. -9 Falcks prot. (Soil.), fol. 4. RA. ^1 ibid. (Bot.), fol. 14. —Watz’ votum i Falcks konc. (K 82. UUB), fol. 43. 159
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=