skyldige tingförs sammanbunden med förgörningarna, anses vara av samnordiskt eller rentav samgermanskt ursprung.-- Redan i svealagarna och sedan tydligare i LL kan man spåra en viss sekularisering av lagstiftningen mot trolldom. UL har visserligen ännu i kyrkobalken (16:1) ett stadgande mot vidskepelse, men det anges uttryckligen, att sådana mål skall handläggas på tinget, inte inför biskopsnämnd som i Småland och Östergötland. Huvudstadgandet mot förgörning är också mindre allmänt formulerat än motsvarande i götalagarna: endast dödsbringande trolldom riktad mot människa bestraffas med döden. I högre grad görs också privaträttsliga synpunkter gällande. Vill målsägaren unna den dödsdömde livet, kan straffet avlösas med en bot på 120 (SdmL) eller 140 mark (UL). Utdömda böter skiftas lika mellan konung, målsägare och alla män —biskopen blir lottlös. 2.1.3. Kyrklig aktivitet under senmedeltiden Kungamakten hade vid tiden för landslagens tillkomst i stort sett kunnat hävda sin av kyrkan tidigare usurperade rätt att uppträda som lagens högste vårdare. Biskopen har i de yngre lagarna berövats sin del i konungens böter. I landslagen kombineras dödsstraff med konfiskation av den dömdes lösegendom. Allt detta betydde dock inte attt kyrkan upphört att beakta rättsvården. Snarare hade det efterhand skett en intresseförskjutning från en visserligen kyrkligt påverkad men ändå väsentligen nationell och världslig lagstiftning till en mera exklusivt kyrklig, kanonisk. Att MELL kom att sakna kyrkobalk har tolkats snarast som ”en seger för de kanoniska anspråken, debatt som föregick landslagens tillkomst krävde kyrkans män ökad hänsyn till ”vår skrivna kanoniska lag, våra synodal- och provincialstatuter, ... de privilegier som förlänats av påvar, konungar eller andra till skydd och frihet för Sveriges rikes klerus och kyrkor.”- Härmed avsågs väl i första hand egendomsrätten, men att döma av det bevarade materialet har också aktiviteten på den kyrkliga straffrättens område märkbart ökat från 1300-talets mitt.^ Kyrkan hade som nämnts endast delvis lyckats gencrndnva en lagstiftning också mot den oskadliga form av trolldom, som i Sverige kallades vidskepelse. Bestämmelser av denna typ återfinns t. ex. i VGL II och i UL.^ I landslagen saknas de däremot helt. Frånvaron av enskild målsägare har säkerligen, liksom i fråga om t. ex. tidelagsbrottet, varit anledning till motståndet mot kriminaliseringen. Samma kyrkliga strävanden kan iakttas på kontinenten. Eftersom malefi- ”1 Under den 22 Wallén, s 234 f. 1 Y Brilioth (SKH II 1941), s 93. 2 ibid. 2 Brilioth talar, s 637, om ”provinskonciliets renässans under århundradets senare del.” ^ Ovan s 33, 37. 37
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=