begagnas i en följande process.^® Av samma skäl medför fällande dom konfiskation av all egendom, lös som fast. Allt detta har föga eller intet att göra med bestämmelserna i Carolina. Hos Benedict Carpzov, 1600-talets stora auktoritet på straff- och processrättens område, behandlas hela komplexet som en del av den positiva rätten. Hans ståndpunkt sammanfattar alla tidigare meningar i frågan. ”Sortilegiumad crimen laesae Maiestatis Divinae refertur. (xliix, 1). Trolldom är ett brott värre än mord, hor eller stöld (atrocius homicidio, adulterio et furto. xliix, 47). In delictis occultis coniecturata probatio pro plena habetur. (xliix, 61). Delar Bodins mening, att i detta det värsta av alla brott (crimen atrocissimum et nefandum), så hemligt och svårt att bevisa, att bland tusen skyldiga knappt en straffas, de vanliga reglerna omöjligen kan gälla, och dom måste fällas på andra grunder än vid vanliga brott, (xlix, 57). Vad som skall anses utgöra tillräckligt indicium för tortyr kan ej generellt avgöras utan måste lämnas till domarens gottfinnande. I varje fall hör dit t.ex. oförmåga att fälla tårar i rätten, (xlix, 62—63). In delictis occultis per tormenta veritas est extorquanda. (cxvii, 2). Tredje gradens tortyr må användas blott vid crimina nefanda et excepta. (cxvii. 65). Farligast för den anklagade har säkert det lättsinniga värderandet av indicier varit. Tortyren tenderade visserligen ofta att bli en självständig orsak till fortsatt undersökning — rättsbetjänter och domare drog sig för att släppa en nekande som man hanterat så våldsamt och en förlängd och skärpt tortyr gav alltid hopp om slutlig bekännelse; men utan föregående indiciebevisning hade tortyren överhuvudtaget inte fått tillgripas. Det är betecknande, att tortyr vid ”vanliga” brott endast tilläts efter en bevisning, som i våra dagar förmodligen skulle ha räckt för fällande dom.^^ 2.3.2. Främmande inslag i den svenska 1500-talsprocessen I Sverige är förhållandena från början helt annorlunda. Dels har den avpressade bekännelsen knappast någon betydelse i den nordgermanska processen, där bevisningen länge är utpräglat formell. Dels saknas före mitten av 1500-talet spår av det omfattande häxbegrepp, som på kontinenten är grundvalen för såväl kyrklig som världslig förföljelse. Däremot kan man redan tidigt se enstaka moment ur den kontinentala läran tillämpade i nordisk praxis. Kriminaliseringen av religiösa förbrytelser kommer till exempel som en naturlig följd av kyrkans ökade inflytande. Visserligen saknade landslagen stadganden mot avfall från Gud och förbund med den onde, men det J Zanger, Tractatus duo: De exceptionibus etc. (1730), c. 1 nn 33—66, c. 2 n 73. Binsfeld, s 291. -0 B Carpzov, Practica Nova Imperialis Saxonica Rerum Criminalium (1652). 21 Zwetsloot, s 174, 207. Jfr nedan s 256 samt Lea, Materials II, s 786. 63
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=