Bland de 14 straffmyndiga som livdömts i häradsrätten hade den 80-åriga Gyris Marit i januari 1669 av'lidit i fängelset. De övriga fördelar hovrätten på två grupper; den första med de sju som bekänt, över vilka dödsdomen skall fullföljas; den andra med fem av de sex, som fortsatt neka och som får ”villkorlig” dödsdom. En 18-årig piga, Marit Matsdotter, frias helt. Till henne finns anledning återkomma. Hovrättens uppdelning i två straffkategorier förefaller ha skett helt mekaniskt med bekännelse respektive fortsatt nekande som enda kriterium. Bland de sju som uppgavs ha bekänt hade i själva verket högst tre gjort det frivilligt, nämligen Lasse Persson (som dock torterats för tvetalan), Gålichs Anna och Pell-Marit. De var alla 20 år eller yngre. De övriga hade torterats eller eljest först ”efter stort arbete och tvång” fallit till föga. Någon den tveksamma bevisningen mot exempelvis Bond-Elin och provning av Brita Andersdotter kan inte ha skett. Bland de i andra gruppen ”villkorligt” dödsdömda upprepar hovrätten häradsdomens grundlösa påstående, att flera complices vittnat mot Britas moder, Brita Michaelsdotter. Den enkla principen i hovrättens prövning är alltså, att bara sådana som bekänt och därjämte uppnått laga ålder får sina dödsdomar bekräftade, övriga får ”villkorlig” dödsdom. Bara ett undantag kan påvdsas. Det gäller den i häradsrätten dödsdömda Marit Matsdotter, dotter till den torterade men ståndaktiga Ris-Anna. Mot Marit, som hela tiden nekade, hade fem barn och fyra complices vittnat. Det oaktat blir hon helt frikänd i hovrätten. Hennes placering i domslistan, sist och efter de frikända från Lillhärdal, tyder på att hennes fall in i det sista varit föremål för diskussion i hovrätten. Denna diskussion måste i sin tur hänga samman med det yttrande, som inleder häradsdomen. Där konstateras, att målet mot Marit ger ”en stor och framför alla de andra märklig consideration.” Skall man döma efter hennes utvärtes uppträdande: gråt, blygsamhet, uppsikt i tal och svar, hövliga allvarsamhet uti nekandet och stadiga tålighet uti lidandet av allt det som henne överkom, kyrkoherdens berömmande vitsord etc., då skulle man ingen annan slutsats kunna dra än att hon var oskyldig. Vid närmare betraktande synes den möjligheten föreligga, att djävulen med henne har bedrivit ett bedrägligt spel och således stämplat mot en oskyldig. Bara Gud och hon själv vet om det förhåller sig så. Skulle hon å andra sidan vara skyldig, så har hon i sin utvärtes skenhelighet ”med sin läromästare djävulen så mycket djupare helvete att föi^vänta.” Hur därmed än förhåller sig, kan häradsrätten emellertid inte bortse från bevisningen mot henne, utan hon döms som de andra efter Exodus 22 till döden.” Den möjligheten som här diskuteras, att djävulen i bedrägligt syfte kan uppträda i en oskyldigs gestalt i Blåkulla, är nu och senare en källa till stort bekymmer i domstolarna. Sådana barn som redan bekänt men som fortsatt föras, tillåts inte vittna om de nya färderna, eftersom de nu är djävulens österdalarnas dombok, .\lvdalen sept. 1668, fol. 44 ff. UL.\. 118
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=