2.3.7. Utvecklingen på 1600-talet. Nya metoder ersätter tortyren 1620-talet är påfallande fattigt på trolldomsprocesser. Ännu 1635 konstaterar hovrätten, ”att på några år tillbaka räknandes icke är (dess Gudi lov) inånga domar i den Kongl. hovrätten över signerskor, lövjerskor och trollkonor inkomna.”^ Av flera skäl kom den nya processvågen som just mot 1630-talets mitt gick över landet aldrig att aktualisera frågan om tortyr. Visserligen lade man efterhand om möjligt än större vikt vid den anklagades egen bekännelse, och det i sådan utsträckning, att man tvekade avrätta någon mot hans nekande, även där överväldigande bevisning förelåg. Nu hade emellertid de förut berörda metoderna med insättning på bekännelse och utförande på rättarplatsen flerstädes avlöst tortyren. Den förut till Sydsverige koncentrerade praxis med vattenprov och fullständig håravskärning får en allt vidare spridning. 1633 blev Olof Fants hustru i Örebro prövad och avrättad,^ och två år senare blev vid en process i Älvsborg skarprättaren tillkallad att med den anklagade ”procedera, högra handen och vänstra foten, högra foten och vänstra handen tillhopas bindas, och kastades i älven. Ehuru hon bar sig åt, kunde hon inte nedersjunka. Befalldes ock mästermannen raka allt håret av henne; mente ändå hon skulle bekänna sanningen.”^ 1651 prövades på landshövdingens befallning en gammal kvinna och hennes son från Visnum i Värmland. Rätten fann där vidare för gott att låta sätta dem ”i kistan till ett prov, om de därigenom skulle komma att bekänna.”^ I de centrala och nordliga landskapen är vattenprovet å andra sidan så pass ovanligt, att man ännu under de stora processerna på 1670-talet i förekommande fall anser sig behöva hänvisa till utländska förbilder. 1676 bad en kvinna i Stockholm, viss om sin oskuld, rätten att ”probera henne och kasta på vattnet som de göra i Deutschland.”® Bruket att föra ut den anklagade på rättarplatsen och där förmå henne bekräfta en gammal eller avlägga ny bekännelse är ingalunda unikt för trolldomsmålen. I de tidigare fallen värderas emellertid sådan bekännelse lågt. En kvinna som 1620 av sin man anklagats för hor och kvitterat med att beskylla honom för tidelag, vidhåller denna beskyllning på rättarplatsen, men mannen blir det oaktat frikänd.® Analog med denna praxis är den ännu äldre vanan att godkänna utomrättsliga vittnesmål, som avlagts på död.sbädden. Sådana är vanliga i förgörningsmål. 1596 anklagades Björn Jonson i Lima för att ha undsagt en granne, som ”någon tid därefter sjuklig blev, låg sedan någon tid vid sängen 1 SHreg 14.4.1635. R.\. 2 Promptuarium, fol. 162. SH. R.\. Jfr B 101 ö nr 1: 1225. UUB. 3 Promptuarium, fol. 165v. SH. RA. Jfr Hemmingsens beskrivning ovan s 68. * Kallstenius (Saga och sed 1936), s 36 f. ^ Historiska samlingar 4 (.Adlersparre 1812), s 352 noten. * Repertorium rerum criminalium B 101 ö nr 1; 400. UUB. 73
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=