RB 36

stadgor om risslitning i samband med kyrkoplikt, en straffkombination som också utdömdes i världslig rätt.^ Dessa och andra inkonsekvenser bidrog snart till att kyrkan de facto kunde återvinna en del av sina tidigare befogenheter. När vi mot slutet av 1500-talet på allvar börjar kunna iaktta de kyrkliga bestraffningsformerna, finner vi i flera fall både böter och kroppsstraff i domarna. Den episkopala maktutveckling som kännetecknar Johan III:s regeringstid, har säkerligen bidragit till befästandet av denna pra.\is. Det antiliturgistiska, ortodoxa prästerskapet utgör härvidlag inget undantag. I själva verket ges det kanske mest uppseendeväckande exemplet på kyrklig maktfullkomlighet vid utdömandet av kropps- och bötesstraff under ärkebiskop Angermanni visitationsresa i götalandskapen 1596.“* Reaktionen lät inte heller vänta på sig. Hertig Karl blev mot seklets slut och i synnerhet efter rättegången mot Angermannus en alltmera oförsonlig fiende till yttre kyrklig bestraffning. Vid riksdagen 1607 går han hårt tillrätta med de tendenser till ”att här i riket införa ett påviskt tyranni, som mäster Abraham väldiga påbegynte.”® Kyrkan å sin sida motiverade i förekommande fall sitt bruk av dessa straff med den världsliga maktens försumlighet. Redan två år efter västeråsbesluten 1527 enade sig det samlade prästerskapet om att sätta ”den plikt, som de tro nyttigast vara både honom, som skrift sättes, och androm, och må väl bruka någon skarphet med dråpare och andra ogärningsmän, efter man ser, att världsliga svärdet ligger nere och icke haver sin gång som det borde.”® Denna tanke, att kyrkan i sin disciplinära verksamhet kunde och borde handla å statsmaktens vägnar, återkommer ständigt i debatten under en lång tid framåt. Några hävdar gammaltestamentliga rättsgrunder och kyrkans absoluta makt. Andra åter, som erkänner den evangeliska grundsatsen om det andliga svärdets begränsning till andliga ting, faller tillbaka på ett medeltida privilegietänkande. Staten kan delegera sin dömande makt till prästerskåpet som stånd i frågor med traditionellt kyrklig anknytning. Man finner emellertid också hur motsättningen mellan stat och kyrka tar sig uttryck i en mer eller mindre hemlig och inofficiell kyrklig lagstiftning, där de mera vittsyftande kraven bättre tillgodoses." Kampen om en reglerad kyrkoordning, både under äldre och yngre Vasatid, är också upplysande i detta sammanhang. Under Johan III:s regeringstid hade dock, som nämnts, kyrkans judiciella kompetens tydligt utvidgats. Inte bara straffarterna utan också brottskategorierna mångfaldigades, delvis i anknytning till senmedeltida stadganden.® 3 Cnattingius, s 221. ^ Ovan s 58 f. 5 Riksdagsacta 1607. R.\. 8 SRA I: 1, s 119. 7 T. ex. den onyanserade punkten i den s. k. V'^asteras ordinantia 1544. ”Lövjekarlar och käringar, var de finnas, skola de uppbrännas.” SRA I: 1, s 391. 8 Kjöllerström, s 54 ff. 77

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=