upp bland de penitensbelagda brotten, alldeles som i de medeltida synodalbesluten. På väsentliga punkter kom emellertid praxis under 1500-talet att avvika från den tidigare. Den kyrkliga disciplinen skulle enligt reformatorisk åskådning inte innefatta yttre våld. Det oaktat är redan 1540 risslitningen en integrerande del av den uppenbara skriften.Så blir regeln också i fortsättningen. Utvecklingen anses stå i samband med den sekularisering av botavgifterna, som genomfördes med Västerås ordinantia.^® Under Vasa-sönerna utvecklades som nämnts en rik aktivitet på den kyrkliga lagstiftningens område. 1571 års kyrkoordning ålägger biskoparna att vid visitationer ha uppseende med dem, som ligger i uppenbara synd och förargelse, som bedriver ”trolldom, svartkonst, lövjan eller andra sådana djävulshandlingar.”*^ Aret därpå beslutar kyrkomötet i Uppsala, att ”alla lövjekäringar och gubbar skola excommuniceras.” Vill de inte bättra sig, ”då skall dem ingen reda vederfaras i det yttersta på deras sotsäng. Vad de ock dö, skola de bortkastas uti dy och kärr och icke komma till de kristnas lägerstäder.”*® På uppenbara synder följer uppenbara skrift. Nova Ordinantia 1575 och efter den ärkebiskop Björnrams stadga om kyrkostraff räknar bland ”crimina notoria” avguderi, falsk lärdom och vidskepelse.*^ ”Det är lita till någon annan än Gud, uti all åliggande nöd och trångmål löpande norr eller söder efter spådomar, lövjare eller visemän etc. Så ock de som med vidskepelse fara och sig söka låte, brukandes därtill farliga besvärjningar, läsandet i salt och malt, brukandes signelseskrifter, därigenom Guds ord och värdiga namn föraktat varder.” Också det ortodoxa prästerskapet i Karls hertigdöme har omsorger om kyrkodisciplinen. I de punkter som 1586 förelädes hertigen klagas bland annat över det myckna ”ymmel som går i församlingarna om trolldom, svartkonst, lövjan och andra vidskepelser.” Man förordar ett aktivt ingripande: fogdar och präster bör gemensamt genom noga efterfrågande i lönndom sådant uppspana och sedan ”genom ting och lag utur landet utrensa till all välsignelse.”** I sitt svar —de s. k. Örebro artiklar 1586 —fastslår hertigen som prästerskapet uppgift att övervaka församlingen både i lära och leverne. Särskilt mot sådana brott, ”som i världslig rätt och lag icke är satt straff och böter uppå” bör man allvarligen ingripa med den plikt, som i den tryckta kyrkoordningen författat är. Bland de uppräknade brotten återfinns också ”trolldom som djävulsmänniskor bruka sin jämnkristnes bo och bohag till fördärv och därför blir beryktade. Så ock de som umgås med signelse. Schmedeman, s 12. Kjöllerström, s 33. Cnattingius, Den centrala kyrkostyrelsen i Sverige 1611—1636 (1939), s 221. 28 Kjöllerström, ibid. Jfr ovan s 53. 29 Kyrkoordningar och förslag därtill före 1686. I (1872), s 147. 30 SRA II: 1. s 440. 31 Kyrkoordningar I, s 253. O Ahnfeldt, Bidrag (LUA 1893—94), s 83. 32 Svenska synodalakter II: 1, s 48. 56
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=