på intet sätt kunde få sanningen fram av Knåpar-Elin, ty befalldes hon i profossens händer.”^*’ Vid decembertinget i Mora, där landshövding Duwall var närvarande, är det på dennes ansvar och auktoritet tortyren tillgrips. ”Uträttade hos henne inga goda ord eller något lockande. Lät alltså H. N. Landshövdingen slå trähandklovar på henne. Omsider (efter stort arbete) bekände hon sig.”” Dessa tvångsåtgärder, väl dokumenterade på flera ställen i protokollen, föranleder ingen åtgärd eller ens kommentar från hovrätten vid dess prövning av domarna i april 1669.'- Tvärtom sanktioneras indirekt bruket av tortyr genom att minst tre dödsdomar fastställs huvudsakligen på grundval av framtv'ingade bekännelser. För egen del är hovrätten dock inte beredd föreskriva sådana åtgärder utan tillgriper, nu och senare, en annan metod mot dem som ihärdigt står på sin oskuld. De döms att föras ut på rättarplatsen i tron att också de skall avrättas. Sedan de av prästerna erinrats om villkoren för själens salighet, skall de som där\ud bekänner avrättas med de övriga. De som fortfarande nekar skall återföras i häkte och där vidare bearbetas. Denna tv^ekan att avrätta någon mot hans nekande bottnar i religiösa omsorger om den obotfärdiges öde efter döden och är allmän i samtidens juridiska doktrin. Egen bekännelse uppfattas alltså inte i första hand som ett nödvändigt bevismedel, det framgår klart under trolldomsprocesscrna. Vittnesbevisning kan i och för sig utgöra tillräcklig grund för fällande dom, även död.sdom. I en senare skärpning av domen mot Stor-Märit Joensdotter, Gertrud Svensdotters läromästare i Lillhärdal, fastslår hovuätten, att man ”tillförne till ett prov befallt (Märit) på rättarplatsen att utföras, icke fördenskull att något till hennes övertygande skulle fela, utan fast mer genom hot och skrämmande med döden henne tid och tillfälle förunna att omvända sig på salighetens väg och undslippa djävulens käftar... (nu) kan hennes blotta nekande henne icke hjälpa eller ifrån livsstraffet befria.”'^ I ett läge där de obotfärdiga konorna anses utgöra en fara för andras, särskilt barnens andliga välfärd, är man beredd offra en själ för många. I en kunglig förklaring till den senare norrlandskommissionen framhålls sålunda, att de som väl är övertygade men inte vill erkänna eller ångra sig, de bör likväl avrättas ”i anseende därtill, att om de således dö obotfärdige, en själ allenast pericliteras. Men skulle de låtas vid livet, då torde de ena draga många flere med sig och på det sättet göra den senare villan värre än den förra.” Med ett sådant betraktelsesätt utgör alltså varken tortyren eller metoden med utförandet på rättarplatsen någon avgörande del av sjäUa rättsprövningen, som närmast betraktas som avslutad. Det betyder å andra sidan, atf ibid. Älvdalen sept. 1668, fol. 31. ibid. Kråkcberg dec. 1668, fol. 77 ff. niåkulle-F. 1, s 16 ff. SH resolutioner 16.4.1672. Handlingar rörande trolldom 1. R.\. Jfr O Jan.sson, s 109 f. n RR 13.1.1675. 115
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=