ket ont, så kan han också låta trollpacket genomsin trolldom skada människan till hälsan och livet. De följer i så måtto bara sin fader djävulens vilja och begär.^^ Trollkonorna kan också bara genom sin onda syn förgifta djur och människor. Särskilt känsliga i detta avseende är de små barnen och andra späda kreatur. Havande kvinnor bör därför akta sig för att se på eller vidröra misstänkta trollkonor. Vetenskapligt förklaras fenomenet med att etter och gift vanligen samlar sig ytterst i kroppen, i ögonen, tungan, tänderna, fingerspetsarna och fötterna. Den skadliga ormen Basilisk kan ju bevisligen dräpa med sin giftiga blick. All förfarenhet visar också, att när ogudaktigt folk som tjuvar, mördare, horkarlar och trollfolk kommer nära små nakna barn, då löper giftet ur deras onda ögon och fingrar ner på de menlösa, så att de därav blir sjuka.‘* Stundom kan emellertid trollfolk också bota de sjuka, som de själva tidigare hemsökt och fördärvat. Hjälp hämtar de i sådana fall från sin mästare, som bland annat också är en vis anatomicus, en klok herbaricus, medicamentarius, medicus och physicus. Han känner occultas qualitates herbarum, gemmarum et aliarumrerum. Sådan djävulsk läkekonst är helt förkastlig. Visserligen synes den onde på detta sätt hjälpa den sjuke till hälsa, men samtidigt stjälper och skadar han samma människa till hennes själ, vilket är värre. Utan det grövsta missbruk av Guds heliga namn och ord kan sådant heller inte åstadkommas.^® Hur Gud i sin vrede straffar sådant läres av berättelsen om konung Ahasias, som i sin sjukdom sände bud till den avguden Baalsebub och därför fick döden dö.^® Sodomi med djävulen. Incubi et succubi. Bland de lärde finns två motsatta meningar om änglars och demoners natur. Platoniker och vissa kyrkofäder såsom Origenes och Basilius anser dem vara kroppsliga ehuru av större finhet än människorna. Andra åter ser i dem rena andar, som dock tillfälligt förmår anta kroppslig skepnad, antingen genom att ta en främmande kropp i besittning, eller genom att förtäta den omgivande luftens ångor. Till den senare meningen ansluter sig Rudbeckius.^’ Det hävdas nu, att de onda andarna antingen direkt eller i de antagna skepnaderna kan nalkas människorna och med dem driva sin otukt. Somliga förnekar detta och menar det vara fantasi eller melankolisk anfäktelse."® De flesta håller det dock i anslutning till Augustinus och andra för fuller möjligt, men avstår från att orda om saken efter apostelns bud, att den slemhet somsker på 23 Magia Incantatrix, s 42. 24 ibid., s 65 ff. — 1606 tingfördes Jörns hustru i Remminge misstänkt för att i kyrkan ha vidrört en havande grannhustru och därigenom vållat livshotande missfall. Hon medger, att hon tagit hustrun på kläderna men inte menat något ont därmed. Nr 135. 25 Magia Incantatrix, s 56 ff. Ethica Christiana I, s 242 f. 26 Magia Incantatrix, s 60v f. (2 Kon. 1: 2—16). 27 Rudbeckius, s Bl f. I jämförelse med Gud är det dock ”compositi et quasi corporei.” 23 Som medicinsk förklaring företrädd redan på 1500-talet t. ex. av S Grynaeus, De incubo theses (u.å. 1570?). Jfr Thorndike VI, s 521 f. 106
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=