bok. Själv hai han bolat med trollpackorna och därtill sammanvigt sina söner och döttrar med människobarnen. Efter beblandelsen har somliga gått havande i en till sex månader och därpå fött barn, som efter djävulsdop ”äre uppkokade i en kittel och sedan sönderstötte och till smörjelse beredde, med vilken trollpackorna bestrukit barnen de fört.” I stället för de förda barnen har konorna lagt en stubbe, bräda eller liknande i sängen och sedan farit ut genom fönsterrutan, skorstenen eller väggen. Med den ondes bistånd och genom att sticka med en nål i väggen har konorna gjort en öppning så stor, att häst och vagn kunde gå därigenom. ”Vilket så mycket mera kunde vara tilltroendes, som icke en allena, utan många, både trollpackorna och barnen till ett stort antal det sade och betygade.” Som en sorts bakgrund till oväsendet skildrar Sparre också bildningstillståndet i landsändan. Både unga och gamla är mäkta ofullkomliga i sina kristendomsstycken. Prästerna gör vad de kan men hinner inte inpränta en sann gudsfruktan och kännedom i folkets hjärtan. Det vore kanske rådligt, att ”en paedagogus i vardera av de vittgripna församlingarna underhållas kunde.” Näst Guds hjälp skulle en sådan åtgärd hindra och slutligen kanske utrota Satans väsende. Sist föreslås, att kommissionen till följd av syndens myckenhet och det tunga arbetet med förhör och rannsakningar måtte delas på minst två avdelningar. Kostnaderna skulle inte nämnvärt ökas. Därtill hade de bisittare som varit med under hösten ”någorlunda förstått beskaffenheten av detta farliga väsendet.” Inkvisitionen skulle därigenom kunna genomföras på hälften så lång tid. Till rapporten fogades sex frågepunkter, där oklarheter i instruktionen eller eljest omtvistade ärenden hemställs under konungens avgörande. (1) Först redovisas de många klagomål och suppliker som inkommit från socknar både i Hälsingland, Medelpad och Ångermanland. Alla begär att först få kommissionen till sig, eftersom man befarar, att barnen eljest skall bli utlärda och själva börja föra. Det förfrågas därför på vilken ort inkvisitionen först skall börja. (2) De obotfärdiga, som trots överväldigande bevisning fortfar att neka, har vållat och kommer allt framgent att vålla svårigheter. Uppskjuter man exekutionen i fåfängt hopp om deras bättring, riskerar man antingen att barnen blir utlärda i konsten eller plågade till döds. Om man å andra sidan fortfar med exekutionen, deras nekande oaktat, befarar man att de dör i sin obotfärdighet. (3) Instruktionen hade anbefallt återhållsamhet mot dem, som utan uppsåt kommit till synden. Nu hävdar också de äldsta trollpackorna att de blivit förförda i barndomen. Skall instruktionen tolkas så, att endast de som ännu ej börjat föra skall skonas? Skall den anklagades ålder utgöra ett kriterium? Exempel finns på barn om 12 år eller mer, som själva för eller rider. Var skall gränsen dras, vid 20, 30 eller 40 år? Somliga tror sig kunna avstå, visar ånger över sin synd och lovar bättring, ”som dock ovisst är om de hålla kunna.” (4) Somliga bekänner frivilligt, vill dö för sin synd men begär att få slippa bålet. Kan de beviljas nåden att begravas på norra sidan av kyrkogården? (5) Antalet dödsdömda torde bli stort. Bör kommissionen ta hänsyn därtill och eventuellt förskona några? Den konsekvensen synes då följa, att många andra av dem blir bedragna och förförda till samma synd. (6) Om de obotfärdiga må meddelas nattvarden före exekutionen? 176
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=