syndernas myckenhet karakteriserar Johannes Rudbeckius, liksom före honom redan Gustav Vasa, trolldomen som ”ett uppenbart, bekant och grovt avguderi.”” I samma anda räknar Paulinus Gothus trollkarlar och lövjerskor till ”den avgudiska hopen och partiet.”^ Han intar också en välvillig hållning till bruket av tortyr. Visserligen menar en del teologer, att den med orätt brukas av en kristen överhet, ”alldenstund därom icke finnes något uttryckligt exempel i Skriften eller uti Guds folks rättegångar; och många klenmodiga utav pinornas svårhet och förskräckelse ofta bekänna det de aldrig äro skyldiga uti. Dock huru därmed fogligen kan handlas, när så högviktiga saker förfalla, må man läsa Guidonus de Susaria Traktat vilken Lauterbach sätter vid ändan av sin Regentbok.”^ Denna traktat, ”Wie man mit Uebelthätern in peinlicher Frag verfahren sol”, behandlar på övligt sätt de sex kategorierna undantagsförbrytelser (crimina excepta), varibland trolldom och majestätsförbrytelse räknas. Vid sådana brott är det tillåtet, ”wider die jenigen, auff welche von eim anderen in peinlicher frag bekant worden ist, mit peinlicher frag verfahren.”'* Till kontinentala teorier ansluter sig också Stiernhielm på tal om ett fall av trolldom i Livland. I ett brev till Per Sparre 1632 uppmanar han denne att låta alla betänkligheter inför tortyr fara, ”medan synden här i landet bliver så svåra gemen, helst för den orsakens skull, att efter detta är ett delictum occultum, cuius vix haberi potest semiprobatio, vel saltern indicium probabile, nedum probatio plena, så slippa de absque ulla tortura onäpsta sin kos.”« Vanligare än uttalanden om tortyr just vid trolldomsmål är de om metoden i allmänhet. Redan Olaus Petris domarregler avvisar i princip de pinliga förhören men i så villkorliga ordalag, att man lämnas i ovisshet om när eventuella och antydda undantag skall gälla.Vanligen hänvisar 1600-talets rättslärde till dessa regler och ger dem dessutom en tämligen restriktiv tolkning. Så sker till exempel hos Loccenius, som därutöver påpekar, att tortyren i hans tid inte brukas i landet (nec in usu hodie est).” Samma formulering återkommer hos Kloot.® Att man å andra sidan med en något vidare tolkning av samma regler kunde motivera bruket av tortyr, visar en hemställan från en åländsk domstol, som 1666 hade dömt i en rad trolldomsmål. Från hovrätten i Åbo begär man ”en nådig information huru fjärran sådana till döden utgående trollkonors berättelse vitsord skäligen givas kan; jämväl ock om icke uti - J Rudbeckius, Predikningar (1916), s 86. 3 Ethica Christiana, s 72, 76. * L Paulinus Gothus, Praxeos specialis I: De Monarchia Pacata (1628), s 831. ^ G Lauterbeck, Regentenbuch (1581), s 255 ff. ® G Stiernhielm, Samlade skrifter III (1937), s 6 f. ' OPSS IV (1917), s 307, 310. s J Loccenius, Synopsis Juris (1648), s 605. ® C Kloot, Processus Criminalis (1651), s 46 ff. 75
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=