RB 36

obestämd överfördes berättelserna också på de senare. Svarta mässor, djävulsdop, malediktioner och andra förvrängningar av den kristna riten, som då och då verkligen förekom, gjorde bilden fullständig. Tidigt förknippades sabbaten med de ännu äldre föreställningarna om flygande, nattfarande väsen och om köttsligt umgänge mellan människa och demon, mellan man och succubus, kvinna och incubus. I Sverige är häxsabbaten knuten till Blåkulla. Namnet finns belagt från 1400-talets början som beteckning på ön Jungfrun i Kalmarsund.^® Om denna har Olaus Magnus att berätta. ”På detta berg lär vissa tider av året nordiska häxor hålla möten för att pröva sina konster och signerier. Den som kommer för sent till denna djävulstjänst underkastas en förskräcklig näpst. Men i denna sak må var och en hellre följa sin egen tro än lita på andras uppgifter.”^^ En i processkällor belagd kombination Blåkulla—häxsabbat finns dock först från århundradets slut.^® Otvivelaktigt har såväl Blåkulla som ön Jungfrun —tillsammans eller var för sig — tidigt omgetts av magiska föreställningar. En anknytning till trollkvinnor och deras sammankomster som hos Olaus Magnus ger sig därför nästan själv. Något stöd för teorin om en tidig, rentav senmedeltida häxsabbat i Sverige ger förhållandet dock ingalunda.^® Sabbaten är bara ett moment i ett vidare trolldomsbegrepp, som i huvudsak utformats utanför landet. En antydan om spridningstid och omfattning ger därför förekomsten av dessa andra moment, som konstituerar häxan av ett mera modernt, kontinentalt snitt.Pactum finns som nämnts tidigare, men är då enbart djävulsförskrivning utan vidare komplikationer. Först i 1590-talets processer uppträder pactum i direkt samband med sabbat och blåkullafärder. Så är också fallet med djävulsbolandet, stigma diaboli och vattenprovet, allt nyheter i det slutande 1500-talets material. Bekännelser och anklagelser i denna riktning godtas därför inte utan vidare: ”Hon är icke utav det bästa släktet, hon var ock av det slaget som plägade rida till Blåkulla, . . . det är icke länge sedan hon hade bolat med djävulen. Men hon Lea, Materials I, s 145 ff, 170 ff. Hansen, Zauberwahn, s 226 f, 315. Roskoff, s 358 ff. J Bodin, De la demonomanie des sorciers (1582), s 78 f. G Carlsson (Namn och bygd 1916), s 158 ff. Olaus Magnus II: 23. —Det är denne författares spekulationer kring den nordiska magin, som redan på 1500-talet gett Skandinavien dess tämligen oförtjänta trolldomsrykte. Jfr Bodin, s 91. ”11 y a plus de Sorciers en Noruege, et Liuonie et autres parties Septentrionales, qu’il n’y a en tout le reste du monde, comme dit Olaus le grand.” is För en språk- och mythistorisk belysning av problemet se J Sahlgrens rikt dokumenterade uppsats i Namn och bygd 1915. Jfr E Linderholm, De stora häxprocesserna i Sverige I (1918), s 23, 26. 20 Att utifrån förhållandet att blåkullamotivet vid 1500-talets slut uppträder ungefär samtidigt i processer från Södermanland i söder till Umeå i norr dra slutsatser om en föregående hundraårig spridningstid (Linderholm (1918), s 23) synes väl godtyckligt. 49 4

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=