Domarna den 23 augusti är slutligen införda i form av ett ”extract utav Magnus Perssons landsdomarens protocollo. Minst tre protokoll har alltså förelegat: förutom Moraeus’ också landsdomarens samt hovrättsfiskalens (Lovisin eller Kienzelius) från kommissionens andra avdelning. Medan Moraeus och Magnus Persson den 19 och 20 augusti gemensamt gjorde en sammanställning och översyn av protokollen, bör också materialet från de samtidigt pågående förhören i Älvdalen ha införlivats med akterna. Slutligen har Moraeus gjort en sista överarbetning av sina anteckningar efter e.xekutionen i Mora den 25 augusti. I sitt protokoll för den 17 anför han nämligen som skäl mot tre av de då anklagade, att Hära-Kerstin, en av de avrättade, ”annammade Sacramente och dödde därpå, att . . . alla tre systrarna äro skyldiga. När Creutz i september avlade rapport i rådet, medförde han en egen relation samt domarna med domskälen. Det beslöts därvid, att relationen och protokollet skulle inlevereras i kansliet.'*® Om så skett och vilket protokoll som avses går nu ej att avgöra. Moraeus’ protokoll, som på 1820-talet utgavs av Kröningssvärd, befann sig då i utgivarens ägo."** ”37 ”39 Av de 23 dödsdömda i Mora avrättades 15 genast. Två havande kvinnor skonades i väntan på nedkomst, ”då de skola strax dräpas, bålet står tillreds.”"*" Dessa 17 borde alltså uppfylla de villkor kommissionen uppställt i sin skrivelse den 14 augusti: långvarig och hårdnackad synd, avfall från Gud, maleficium och egen bekännelse. I stort sett ger protokollet också det intrycket. Samtliga hade bekänt. Syndens långvarighet framgår hos mer än hälften av att de lärt konsten i barndomen och nu uppnått mogen, ibland hög ålder. Avfall från Gud och förbund med Satan är regelbundet den första åtgärden vid besök i Blåkulla. Medgivande om såden färd eller barnaförande förutsätter alltså också compact.'*^ Maleficium, förgörning i traditionell mening, innebär skadegörelse på folk eller fä. En vanlig form av den senare var innehav av bäror, som kunde tjuvmjölka andras boskap tills blodet rann. Redan nu har också barnaförandet betraktats som förgörning, trots att det bara i undantagsfall medförde fysisk skada. Det är de oroande andliga konsekvenserna för barnen man tänker på. Med förgörning i landslagens mening har dock detta intet att göra.*'* 3'? ibid., s 64. 38 ibid. 39 ibid., s 58. 40 ibid. III, s 42 f (RP 20.9.1669). 41 ibid. I, s 3. 4^ ibid., s 72 (Moraeus t I Svedberg 5.9.1669). 43 Jfr den tidigare utbildade doktrinen om pactum expressum resp. tacite. Ovan s 48. Skrivelsen 14.8. har dock ”avsagt Gud och Satan sig alldeles tillsvurit.” 44 Nedan s 228. Jfr Sandblad (Lychnos 1967—68), s 117, 134. Gehring II, s 37. (Tubingen 1683). 123
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=