med sorg fått erfara, hur hans egen son under lång tid anfäktats och i Blåkulla till och med misshandlats av prästfrun. Under kommissionens rannsakningar har sedermera tillkommit en rad vittnande bam, som antingen blivit förda eller åtminstone sett fru Katarina i Blåkulla. Också efter flykten har detta barnaförande fortsatt. Hon är vidare beryktad fÖr att föra fem sina egna barn. När de vittnande barnen var för sig blivit examinerade, ”hava de uti de förnämste omständigheterna stämt överens, så att det gamla ryktet om barnaförande haver blivit av barnens senare tal stadfästat.” Dessa vittnesmål har besannats av complices både från staden och Valbo. Efter domen över de andra har fru Karin tagit till flykten ”och därmed sig till saken bundit.” I överensstämmelse med KM:s förklaring på de insända frågepunkterna har kommissionen således intet annat kunnat sluta, än att hon för barnaförandet är värd döden. I dödsdomen, som alltså avkunnades in contumaciam, upprepas de skäl man anfört inför kungen. Särskilt framhåller man beträffande jävet mot kretsen kring Falck, att på sistone barn ur familjer på vänskaplig fot med kyrkoherdehuset vittnat mot fru Katarina. Man beslutar dock, att oaktat hennes nekande benåda henne med kyrkogården, ”såväl i anseende till hennes person, för det goda aestime hon tillförne haft och det hon är en förnämlig mans hustru, som besynnerligen till hennes många barn, att icke de därigenom, om deras moder en alltför neslig död undergå skulle, måtte i stor vanheder och förakt komma. Ytterligare fem kvinnor dömdes i Gävle till döden, fyra av dem mot sitt nekande och således till yxa och bål. Den femte, Anna Snifs, som bekänt och motvilligt vittnat mot några av de andra, skulle få njuta kyrkogården.^® Tortyr redovisas öppet i protokollet. Vota finns däremot inte registrerade. Bara i ett fall, i domen mot den 50-åriga h. Elisabet, Erik Perssons, finns en avvikande mening protokollförd. Bevisningen mot henne var också den svagaste. Bara en 16-årig pojke uppgav sig vara förd, fyra andra barn jämte två complices hade sett henne i Blåkulla. Presidenten Axehiälm hade först fällt henne, men när domen skulle offentliggöras, återtog han sitt votum ”och sade sig hava nu om hennes person sig således betänkt, att han finner skäligt henne för livsstraffet befria, begärandes att detsamma måtte annoterat bliva.” Denna anteckning behöver i och för sig inte betyda, att Axehiälm var ensam om sitt friande votum. Hans begäran måste dock ha fäst de övriga bisittarnas uppmärksamhet på att vota normalt inte protokollfördes. Ingen har i fortsättningen känt behov av att markera en avvikande hållning, varken Åkerman, Nerbelius eller någon annan. Beträffande Åkerman kan tilläggas, att han senare på året i ett brev till Anders Stiernhöök, en av kritikerna vid hälsingekommissionen, inte med ett ord antyder meningsskiljaktigheter under arbetet i Gästrikland. Tvärtom karakteriserar han ett par av de deltagande prästmännen, Tybelius och Corbelius, som ”vackra och habila män.”17 Skokloster Miscell. 7, fol. 454 f. RA. ibid. fol. 479, 497, 504, 518, 548, 550. Åkerman t. .\ Stiernhöök 15.6.1675. Ekdahls saml. Da. Vitterhetsakademin. 181
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=